rande. Kieckhefcr lägger detta förhållande till grund för en hel metodik; i den ackusatoriska processen, där enskild niålsägare framträder som skadad och klagande part, bör stoffet i princip ha varit folkligt. I inkvisitionsprocessen däremot, där förfarandet sker ex officio, får domarens och de lärda bisittarnas synpunkter ett avsevärt ökat spelrum. Det är också i denna process tortyren vinner insteg. En genomgång av ett trettiotal ackusatoriska processer från tiden före 1500 leder till den väntade slutsatsen. Skadlig magi genomförd av enstaka personer med hjälp av läsningar och olika fysiska tillbehör är allenarådande. Om häxsabbat eller djävulsdyrkan är det ingenstans tal.^ Äldre historieforskning hade ju i allmänhet och då främst av metodiska skäl ställt sig avvisande till teorierna omfolkreligionens och den bondska kosmologins betydelse för häxföreställningarna. Striden från 20-talet kring Margaret Murrays svagt underbyggda teser omen organiserad häxkult försvårade länge meningsutbytet med etnologer och antropologer.^ Detta var ett allvarligt hinder för forskningsutvecklingen. Även om antropologerna var metodiskt och källkritiskt oförsiktigare var de åtminstone teoretiskt djärvare och mer intressanta än historikerna. Från 60-talets slut skedde ett närmande med omedelbara och nydanande resultat som följd. Redan 1%6 hade Carlo Ginzburg publicerat / Benandanti, en regional intensivundersökning av provinsen Friuli i Norditalien. Den uppmärksammades inte utanför den snäva fackkretsen förrän långt senare. Genombrottet kom 1980 med en fransk översättning.^ Ginzburg bygger i stor utsträckning på den romerska inkvisitionens processakter och menar sig kunna visa, hur ursprungligen renodlat folkliga fruktbarhets- och dödsmyter gradvis omvandlas och blir häx- och djävulskonster. När den hamnar i inkvisitionens garn blir folktron dernoniserad, som den danske etnologen Gustav Henningsen träffande har beskrivit Ginzburgs resultat. Den utvecklingen tar mer ån ett halvsekel och är fullbordad först omkring mitten av 16(M)-talet. Liknande förlopp har senare kunnat iakttas både i Ungern och på Sicilien.^ En ännu mer uttalad anknytning till samhällsvetenskaplig teoribildning finns i Alan Macfarlanes studie av processerna i Essex, England.Han jämför sitt 1500-talsmaterial med samtida trolldomsföreställningar i Afrika och lånar därvid terminologi från den funktionalistiska socialantropologin. Anklagelserna för trolldom blir, menar han, uttryck för störda grannrelationer i ett samhälle på väg över från medeltidens tätt sammanhållna kollektivismtill den nya tidens individualism. De somblev efter i kapplöpningen mot framtiden, de gamla, de fattiga, kvinnorna, kunde inte längre räkna med framgångsrika grannars solidaritet utan blev allt oftare avfärdade med misstankar om ^ Kieckhefer, s 92. Se också B Ankarloo, anmälan i Lychnos 1978. ■ Dvan s 1.1 ff. Carlo Ginzburg, I Benandanti. Ricerche sulla stregoneria e sui eulti agrari tra Cinquecento e Seicento. (Torino 1966). Dens., Les batailles nocturnes. Sorcellerie et rituels agraires en Frioul, XVl-XVII:e siécle. (Paris 1980) - Också från antropologiskt håll kom samarbetsinviter. Se t ex Mary Douglas (ed). Witchcraft: Confessions and Accusations (1970) och Max Marwick (ed). Witchcraft and Sorcery. Selected Readings (1970). ^ Gabor Klaniczay, »Shamanistic Elements in Central European Witchcraft» in Mihåly Hoppål (ed). Shamanism in Eurasia (Gottingen 1984). Gustav Henningsen, »Witch Trials in Sicily: An Archaic Pattern of the Sabbath» i Ankarloo-Henningsen (eds). Witch Hunting in Early Modern Europe: Scandinavia and The Continent (forthcoming 1985). Ovan s 264 a.a. 357
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=