Grundsynen är densamma också efter avslöjandena i Stockholm, de som ledde till att vidare processer avlystes. I ett yttrande till förslaget om tacksägelsebön 1677 behandlade konsistoriet i huvudstaden alltjämt barnaförandet som en realitet.'*® Där fortsatte också en del av prästerna att predika som om ingenting hade hänt, som om blåkullafärderna ”vore icke så litet tilltroendes, att man ock icke skulle hålla före, det någon realitet hade spelat därunder.” Trolldomskommissionen tog till sist anstöt och begärde i konsistoriet, att ”prästerna kunde föras till ett bättre sinne, och särdeles konformera sig uti sina predikningar, att de icke äre uppå sina predikstolar skiljaktige och om detta väsendet giva diverse och förargelige meningar ifrån sig.”*^ Prästerna såväl som allmänheten skulle behöva lång tid på sig för att i grunden ändra uppfattning om relationerna mellan människan och djävulen. 46 Petersson, s 261. Hist. saml. V, s 377 f. 323
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=