gorna, där olika meningar presenteras med den etablerade och utmärkta skolastiska systematiken, vari en tes först konfronteras med en rad invändningar, som därefter vederläggs. Därmed kommer också andra meningar än författarens till synes, om än i en föga smickrande dager. En annan viktig skillnad är, att Dedekenn ännu speglar en äldre, ganska konservativ och försiktig tysk tradition. Hans främsta auktoritet är Augustin Lerchheimer, pseudonym för heidelbergsprofessorn Herman Wilken (Witekind), som 1585 i ”Bedcncken von der Zauberey” pläderar för en återhållsam praxis, närmast i Wiers och Gödelmans anda.^^ Balduin ansluter sig däremot till de moderna auktoriteterna Bodin och Binsfeld och återkommer gång på gång till den stora kontrovers, som Wiers arbeten åstadkom. Bodins vederläggning av wierianerna får sålunda i allmänhet ge bidrag till den slutliga utläggningen i den antydda tredelade systematiken. I sin trettonde och sista casus tar Balduin upp frågan, om den världsliga överheten gör rätt i att utkräva dödsstraffet av häxor och trollkarlar. Tio skäl anförs. (1) Guds egen lag kräver det liksom (2) den därmed överensstämmande naturliga lagen, vilket hedningarnas rätt visar. (3) Genom djävulsförbundet avsvär de sig Gud, ett brott långt mera fruktansvärt än mord, hor eller stöld. Det kan i själva verket påvisas, att häxorna är både (4) avgudadyrkare, (5) mördare, (6) äktenskapsbrytare och (7) tjuvar.'*- Det är alltså (8) inte utan den största skada för staten som de tolereras. (9) Åtminstone de äldsta och mest förhärdade (maturrimae) bör tagas av vägen. (10) Så föreskriver också alla de visaste lagstiftarna dödsstraff för sådana människor. Så framstår Balduins arbete, inte minst genom sitt beroende av' de strängaste moderna bedömarna, som en teologisk motsvarighet till Carpzovs ett par år senare utgivna juridiska framställning i samma ämne.^^ Prästerna hade alltså under de stora processerna sett som sin främsta uppgift att aktivt bidra till att utrota ogräset ur Guds församling. De hade därvid uppträtt både som initiativtagare, som talesmän för en uppskrämd och hämndlysten allmoge och som flitiga medhjälpare till den strängt repressiva världsliga rättvisan. Bilden har emellertid nyanser. Ur teologernas krets framträdde modiga kritiker som Noraeus, Fontelius och Brunnerus, och när opinionen i de hemsökta bygderna långsamt började svänga, följde i några fall prästerna med. I juli 1671 undertecknade kyrkoherdarna i Leksand, Rättvik, Älvdalen och Mora en skrivelse från menigheten till regeringen, där man ber att få slippa vidare rannsakningar."*^ I samma anda klagar på våren 1675 några präster i Hälsingland hos domkapitlet öv^er den ”vedervilja och buller i församlingen uppkommer, så att Guds ord nu föga trott bliver, utan mesteparten vända sina tankar och tro till dessa barnens uppenbarelser. Någon allmän och avgörande sinnesförändring inträder naturligtvis inte. ”45 ** Soldan-Heppe I, s 469 f. Om Wier och Gödelman se ovan s 101. *2 Om Guds och naturens lag se ovan s 95 f. Om ackumuleringen av delikt ovan s. 108, 236. *3 Ovan s 63, 232. *■* Blåkulle-F. III, s 21 ff. ■*3 Cons. Ups. t. Sparre 1.5.1675. Konsistoriers och prästers brev. GL. HL.\. 322
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=