djävulskap. Gud göre härpå efter sitt ord och beskrivna dom en önsklig ända.”^^ I Stockholm besökte pastor primarius Olaus Svebelius i februari 1676 en av vakstugorna på Södermalm. Han höll då för de sammankallade barnen och deras föräldrar ”en liten sermon om de andliga vapen med vilka själens fiende kunde bekämpas.” Han förordnade också en prästman att varje dag, afton och morgon, hålla bön för barnen och över dem.^‘* Ett indirekt vittnesbörd om arten av kyrklig förkunnelse är tidens andaktslitteratur. Den har karakteriserats som ”i hög grad genomsyrad av demonologiska föreställningar.”'^^ Även om detta är riktigt och Satan flitigt framställs som representant för synd och ondska, tycks få med större utförlighet uppehålla sig kring detaljerna i häxväsendet. Allmänna fördömanden av trolldom och djävulskonst förekommer naturligtvis liksom beskrivningar av anfäktelser och frestelser med djävulskt ursprung. Den officiella bönen ”mot Satans raseri” finns medtagen i ett par samlingar. I direkt samband med processerna i Stockholm står en grupp böner författade av kh i tyska församlingen Jacob Helwig.^® Utförliga teologiska handböcker i stil med de kontinentala eller med Prytz’ och Paulinus’ från seklets förra hälft saknas helt. Förutsättningarna för prästernas hållning har väl varierat med deras bakgrund och bildning. Paulinus’ Ethica Christiana synes inte ha haft någon plats bland de vid stiftsskolorna och universiteten föreskrivna läroböckerna, men var naturligtvis ändå välkänd och allmänt läst. I den direkta teologutbildningen begagnades däremot flera tyska arbeten i kasualteologi, som utförligt behandlar trolldom och magi. Viktigast bland dessa var Dedekenns och Balduins på 1620-talet utgivna samlingsverk.^^ De anbefalls redan 1633 av biskop Botvidi i Linköping och i universitetskonstitutionerna 1655 föreskrivs uttryckligen, ”att en teologie kandidat i examen skall äga kännedom om casus conscientiae.” Kort därefter börjar ämnet förekomma vid akademin, först i privatdisputationer och kollegier, från 1680-talet också offentligt.4" Redan titlarna, Thesaurus respektive Traetatus, röjer en viktig skillnad mellan arbetena. Dedekenns är en samling auktoritativa uttalanden av fakulteter, synoder, domstolar och enskilda författare, varvid urvalet naturligtvis röjer utgivarens position. Balduins är däremot en resonerande utläggning kring de valda samvetsfråP Steuchius, Victoria verbi (1675), s Fiiv. 36 Svebilius’ almanacka 17.2.1676. N 976. UUB. Petersson, s 255 not. 3'^ D Lindquist, Studier i den svenska andaktslitteraturen under stormaktstidevarvet, s 361. 33 J Hellwich, Etliche christliche Gebet wider das itzige schreckliche Wiiten und Toben des leidigen Satans (1676). 33 G Dedekenn, Thesaurus consiliorum et decisionum (1623; den här begagnade upplagan Jena 1671). F Balduin, Traetatus de casibus conscientiae (Wittemberg 1628). R Askmark, Svensk prästutbildning fram till år 1700 (Lund 1943), s 314. 46 Askmark, s 315. 321 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=