Också den allmänna kyrkliga förkunnelsen, i predikan och böner, har naturligtvis präglats av trolldomsprocesserna under de kritiska åren. Visserligen uppvisar det bevarade predikomaterialet få exempel på att ämnet behandlats. Urvalet är emellertid ensidigt, huvudsakligen likpredikningar och officiella orationer. Redan myndigheternas åtgärder har starkt bidragit till att mobilisera kyrkan i kampen mot den ondes anslag. Den kampen borde, menade man, föras på två fronter. Under diskussionerna om den första dalakommissionen framhåller rikskanslern, att ”två medel äre allenast emot denna olycka: 1. att bedja Gud 2. att låta magistraten göra sitt ämbete, en speciell offensiv på den kyrkliga sidan. Förslaget syns ursprungligen väckt av Sten Bielke under en överläggning i kansliet, och innebar, att ”en böndag in specie härö\'er må anställas och extraordinarie texter därtill utväljas.” Det beslöts att order därom skulle utgå till biskoparna, ”så att hela landet må få veta därav och taga sig tillvara.”*^ Ett förslag med samma innebörd inkom senare också från biskopen i Västerås. Sten Bielke kunde då i rådet meddela, att saken redan behandlats och att en böneform förelåg i koncept. ”Det felas intet mera än trycka honom. Beslutet konfirmerades i rådet och strax före jul (1669) utgick en cirkulärskrivelse till alla biskopar i riket med instruktioner i ämnet.Också där framhålls det otillräckliga i världsliga åtgärder. Regeringen har med starka rannsakningar och allvarsamma straff försökt dämpa och utrota det onda. Sådana lekamliga medel kan dock inte göra tillfyllest mot en fiende så stark och listig som Satan. Man vill nu genom allvarsamma och innerliga böner samt andra sådana andliga vapen söka motstå och övervinna den onde, vapen ”vilka tvivelsutan så mycket kraftigare vara kunna, där de allmänneligen med rätt kristlig samfällighet angripes och övas.” En särskild böndag utsätts till första söndagen i fastan, varvid ”med gott manér kan framställas orsaker och nödvändigheten av förböner.” Därutöver skall vid alla gudstjänster, särskilt på söndagarna, det bifogade böneformuläret uppläsas bland andra böner. Det skall fortsätta ända till dess själva straffet upphör och ”alltså en verklig förlossning genom Guds nåd följa kan.” Förlossningen skulle dröja. Först i april 1677 avlyses formuläret och ersätts med en tacksägelse. Under sju år kom alltså den anbefallda bönen ”emot Satans raseri” att ingå i den ordinarie gudstjänstordningen över hela riket.^*^ Också mera speciella åtgärder i de angripna landsändarna beordras från centralt håll. Anders Normoraeus, pastor designatus i Mora, ges genom biskoSnart mognar också tanken på ”26 Blåkulle-F. III, s 39 (RP 3.8.1669). “■'* Kanslikoll. prot. 24.9.1669. R.\. Blåkulle-F. III, s 46 (RP 10.11.1669). ^7 RR 19.12.1669. RR 7.4.1677. Tacksägelsebönen ”till Gud som haver dämpat Satans raseri” trycktes s. 1. & a. (1677). 319
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=