gamla, ger också vid den slutliga bekännelsen intryck av utmattning och resignation. Man är här på gränsen till formlig tortyr.^® Närliggande är prästernas befattning med de redan dödsdömda. De bereddes genom böner och nattvardsgång på en botfärdig och därigenom salig hädanfärd. Somliga privilegierade slapp därtill brännas och begravdes norr om kyrkan. Om de obotfärdiga rådde däremot tveksamhet. Prästerna vägrade meddela dem nattvarden och KM hänsköt på förfrågan ärendet till högre kyrkliga myndigheter. Uppsala domkapitel förfäktade en ganska ovanlig men teologisk möjligen korrekt uppfattning, när de i ett svar till gävlekommissionen bestred, att nattvarden skulle vara ett nödvändigt salighetsmedel. Det var visserligen olämpligt att ge de obotfärdiga sakramentet. Dess ovärdiga bruk skulle till äventyrs dra större fördömelse över dem och därtill styrka tanken om deras oskyldighet emot utgångna domar. Om å andra sidan ”mänskligt förnuft ej hade tillräckt om deras oskyldighet rätt att döma, och de likväl visste emellan Gud och sig om sin oskyldighet, så måste de likväl vara försäkrade om en salig död och avsked, oansett dem icke meddelas HHN. Ett mer adekvat uttryck för de gängse föreställningarna i denna fråga torde de vittnesmål vara, som samma gävlekommission protokollförde några veckor senare. Vid avrättningarna i Gävle hade några av de förda barnen åsett, hur svarta korpar (svart örn, svart fågel) bortförde deras själar, som fortsatte neka. De andra däremot, som före sin död någon bekännelse gjort, de uppvaktades på samma sätt av en vit duva (en vit ängel).“^ KM hade också medgett, att deras själar som dö obotfärdige ”pericliteras. Det allmänt kända behovet att förmå de hårdnackade att omvända sig bottnade som berört är i övertygelsen, att en död i obotfärdighet ledde till evig förtappelse. Denna tro delades naturligtvis av de dömda. Det yttre tecknet på försoning med Gud, den sista nattvardsgången, förvägrades dem som fortsatte neka. Detta utgjorde i sig ett starkt påtryckningsmedel. Sådana som resignerat, som förlorat hoppet om att få leva, ville åtminstone rädda sin eviga salighet genom att samarbeta och därpå få nattvard och rum på kyrkogården. I Ockelbo uttrycker en kvinna redan under de första förhören inför kommissionen en förhoppning, att ”om de taga livet, så taga de icke själen.” Två veckor senare återtar hon allt det hon bekänt. ”Någon hade sagt, att om hon bekänner, får hon njuta kyrkogården; gick då in och sade osant på sig. ”20 ”22 ”23 Om tortyren se ovan s 260. Denna form, tortura insomniae (alt. tormentum vigiliae), finns beskriven både i Tyskland och England. Soldan-Heppe I, s 347 f., II, s 148. Robbins, s 509. Zwetsloot, s 179. Siebel, s 132. Trevor-Roper, s 121. Merzbacher, sill. Cons. Ups. t. kommissionen i Cävle 20.2.1675. N 18, fol. 20 f. UUB. Skokloster Miscell. 7, fol. 550 (Cävlc 6.3.1675). R.\. RR 13.1.1675. RA. 23 Skokloster Misc. 7, fol. 351, 361 (Ockelbo 6 och 19.4.16751. RA. :’.]8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=