att exempel finns, att en del utan absolution är genom döden avgångna. ”De tillstädja ock vissa pojkar, så i kyrkorna som by ifrån by, att utvisa dem som den lede djävulen skola vara tillgivna, varunder han får tillfälle mången oskyldig kanske att bringa på fall, stiftandes ock därigenom osämja och oenighet grannar emellan, så att man var dag haver att befara inbördes mord och dödsslag. De truga ock barnen med hugg och slag att bekänna sig, adhiberandes därtill ovanliga plågor ibland, så att räddhågan för desamma bringar mången att bekänna det han eljest inte kan vara skyldig till; tillförty andre flere exorbitantier, varigenom man befruktar det Guds ord och namn mycket skall bliva missbrukat.” Också under de slutliga förhandlingarna inför kommissionen intar prästerna en framskjuten ställning. De uppträder på en gång som vittnen och som medarbetare vid förhören. Deras vittnesmål avser som regel de misstänktas kyrksamhet och katekeskunskaper. Brister häråt betraktades som ett så starkt indicium, att det i några fall anförs bland domskälen. Flit och läraktighet behöver å andra sidan inte tolkas som gynnsamma omständigheter. Om Thomas Andersson i Säbrå, 73 år, uppger sockenkaplanen, att ”han fuller går i kyrkan såsom andra skrymtare.”® Kunskapsprov förekommer också ofta inför sittande rätt. Fader vår och trosartiklarna är de vanligaste prövostenarna. Viktigare än vittnesmålen är dock prästernas medverkan i och utanför rätten, där de förhör och övertalar de hårdnackade. Det är därvid inte bara de anklagade utan också vittnande barn som blir föremål för deras omsorger. Genom sina kunskaper från tidigare förhör kan de i viss mån regissera föreställningen: skicka fram bam och complices med identiska versioner, men hålla tillbaka de andra som avviker eller nekar. Det är också klart, att de härunder har haft ett inflytande över bekännelsernas utformning och innehåll, som svårligen kan överskattas. Ibland framgår direkt av vittnesmålen hur denna påverkan skett. Under processerna på Aland uppgav en anklagad, att ”kyrkoherden inte avlät förrän hon skulle säga efter som han sade före, och att han tvingade och pinte henne därtill med orden.På samma sätt skulle kyrkoherde Busk i Järvsö ha agerat under förhören med en ung dräng: ”Ille säger sig av hr Carl tvingat därtill, och hr Carl bett honom säga efter som han sade före.” Där hade också en flicka ”sig förr bekänt för gevaldigern Olof Persson som prästerna henne före säga.”^^ Att sådant inte var ovanligt under rannsakningarna i Hälsingland framgår av ”memorialets” kritiska synpunkter på prästerna: ® Falcks prot. (Säbrå), fol. 162. R.\. (Hausen), Bidrag till Finlands historia 2, s 304. Jfr också Herzberg (1889), s 148: (Loteå 1680) ”Igenom dig och ditt tal är jag hit kommen, du har bragt mig hit i sådana bojor, och ej låter du mig här ännu i ro, utan kommer förtretar och ivrar mig också här i fängelset, du har fått mig från gård och grund och all min välfärd.” Stiernhööks prot. (Järvsö), s 9, 1. Ekdahls saml. (A 13.Da) V’itt.akad. Jfr Häggebohms prot. (Hanzén, s 65): ”berättade att hr Carl hade låtit så mycket på honom, att han skulle bekänna, fått honom i armen och bett honom säga ja.” 316
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=