de personers namn, som denna A. B. hade beskyllt vara i Blåkiilla,” och i Forsa uppges om en anklagad, att hon var ”ofta förr i socknen beryktad och av pastor d. 16 sept. antecknad.”^ Redan härigenom fick prästerna ett betydande inflytande över det urval av befolkningen som kom att dragas för rätta. Det uppfattas rentav som något anmärkningsvärt, när någon utanför detta urval blir anklagad. Professor Schunck har i sina anteckningar från Ångermanland följande notis om en kvinna från Säbrå: ”NB tillförende på ingen lista uppförd.” Den omständigheten fick vikt därigenom, att nya anklagelser åtminstone i teorin inte medgavs sedan förhören med de förda barnen hade slutförts.^ Vid sidan av tingsrätternas protokoll kom materialet från de kyrkliga förhören att utgöra grunden för kommissionernas rannsakningar. Ofta konfronteras de misstänkta med uppgifter därifrån. I dec. 1669 vägrade en kvinna i Mora bekänna. ”Ty vistes Acta Ecclesiastica och förelästes henne vad klagomål henne påfördes i fjol.”^ Sådana bekännelser och sakuppgifter tillmäts mestadels full rättskraft. En anklagad som vid de senare kommissionsförhören lämnar av\dkande uppgifter anses beslagen med tvetalan. Någon gång förekommer emellertid en klar distinktion. I Härnösand medger kommissionen, att ”prästerskapet må fuller taga dessa beryktade för sig, men inte sub nomine inquisitionis judicialis.”® Där tar man efterhand också avstånd från de metoder som tillgripits av alltför nitiska prästmän. Anlitandet av de professionella visgossarna fördöms skarpt, vilket i ett par fall leder till konflikter med präster, som villigt utnyttjat denna möjlighet.* Sparre tar i sin allmänt kritiska rapport i maj 1675 också upp prästernas agerande på de angripna orterna.® Stödda av bönderna brukar de ibland olovliga medel för att utleta sanningen. Enbart på barnens angivelser och innan rannsakning skett sätter de folk från nattvarden, så ■* llanzén, s 98, 193. Offentliga förhör och bekännelser inför kh och församling på andra orter i Hälsingland jfr ibid. s 206, 228, 233. Avbönen har här karaktären av ”uppenbara skrift”. Schuncks prot. (K 83.UUB), s 191. Jfr ovan s 249. 5 Blåkulle-F. II, s 47. ® Schuncks prot. (K 83.UUB), s 41. Sparre t. kh i Sollefteå 7.11. 1674 (”de rymlige comportementer som förlupne äre uti dess församling . . . att han med allmogen conniverat och samtyckt att anföra visgossen, som han kallad bliver.”) Jfr Sparre t. Erik Theet. 22.16.1674 (om visgossen Bråkenhuseen i Medelpad). Item Sparre t. superintendenten (Petr. Steuchius) 16.2. 1675 (”huru högt detta procedere mig förtryter, det lärer tvivelsutan EHv. av' våra för kort tid sedan sammanhav'de coiiferentier var uti friskt minne . . . EHv. ville genom tjänstliga förmaningar till samtl. Pracpositos och Pastores, vilka till en del mäkta nyfikne äre att läna sina öron och siitta tro till sådana berättelser . . . allvarsamt förehålla, att de därmed avstå. Skulle på det sättet ingen bot följa, nödgas jag giva det oväsendet hos HKM tillkänna.”). Samtl. brev i GLReg. HLA. Sparre t. KM odat. (C:a 30.5.1675) GLreg. HLA. 8 315
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=