4.4.2.2. Prästerna Kyrkans män hade länge på olika sätt medverkat i trolldomsrannsakningarna både lokalt och centralt. Redan å ämbetets vägnar hade sockenprästerna anledning att noga informera sig om brottsligheten på orten: allmänt som väktare av moral och sedlighet, men i synnerhet vid handhavandet av kyrkans egna disciplin mot syndare. Misstänkta brottslingar avstängdes från kyrkan och sakramenten i avvaktan på världslig dom och/eller kyrkoplikt. Härvid etablerades ofta samarbete mellan prästerna och världsliga myndigheter, fogdar, befallningsmän och lagläsare. Särskilt viktigt var detta samarbete för väckande av talan i mål, där enskild målsägare saknades eller ej gitte söka lag. Därtill kom kyrkans speciella omsorger om förseelser av religiös och sedlig karaktär. Mot gudsförsmädare, sabbatsbrytare, horkarlar och signerskor för man under hela perioden en intensiv kamp. Det senaste uttrycket härför var 1665 års kungliga stadga mot eder och sabbatsbrott. På direkt kyrkligt initiativ behandlades där också trolldom och vidskepelse.^ Det är. alltså i och för sig inte anmärkningsvärt, att de första trolldomsförhören i Älvdalen under pingsten 1668 leds av kyrkoherde Elvins assisterad av länsmannen. Under de följande stora processerna är det emellertid påfallande vilken roll kyrkans män kom att spela för att spåra upp de misstänkta och förmå dem att bekänna. Rollen var långtifrån självpåtagen. I allmänhet torde de ha haft starkt stöd från sockenmenigheterna. Också de världsliga myndigheterna visade genom en rad åtgärder sitt förtroende för prästerna och deras omdöme i så svåra och mörka saker som trolldom. Kyrkan var vid sidan av tingen den kanske viktigaste kanalen för information och kontakt mellan överhet och befolkning. Den nu ganska allmänt accepterade åskådningen, att trolldomsbrottet var riktat direkt mot Gud, gjorde det vidare naturligt, att teologisk expertis fick medverka vid rannsakningarna. Det preliminära insamlandet av fakta och vittnesmål mot de misstänkta kom sålunda från början att till stor del anförtros åt prästerna. De listor som senare upprättades i Norrland över anklagade trollkonor och förda barn har sin motsvarighet redan i Dalarna. De är där närmast utformade som fullständiga protokoll. Flera av dessa har upprättats på myndigheternas uppdrag. I oktober 1669 uppmanar landshövding Duwall den designerade kyrkoherden i Mora Anders Normoraeus, att ”sig utan uppskov till Mora begiva, sökandes in antecessum att bana vägen och bringa de beryktade till bekännelse, varigenom rannsakningarna faciliteras kunde.”" Den motiveringen har senare också guvernör Sparre, när han beordrar sockenprästerna i Ångermanland att upprätta nämnda listor. Sådana har emellertid också förekommit på andra håll, tydligen på prästernas eget initiativ. Från Hälsingland finns flera exempel. I Delsbo ”inlade Hr Peder Baestadius ock sin skriftliga specifikation på ' Schmedeman, s 453. Jfr Priisteståiidet.s riksdagsprotokoll 2, s 629, 638. - Blåkullc-Färderna II, s 12 f. 314
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=