Själva är de väl förblindade av Satan, så att de ingenting vet eller minns. I den mån häradsnämnderna återspeglar den lokala opinionen är deras agerande också upplysande. I Forsa i Hälsingland klagar en bonde över tolvmännen, som låtit inkasta hans hustru i fängelset och där illa hanterat henne. I ett liknande fall uppges en nämndeman i Gudmundrå ha åstadkommit en blånad på en fängslad hustru. Under överläggningarna i Bollnäs, där juristerna visat stor tveksamhet, ”uppsteg nämnden sägandes, om inte dessa käringar bliva av daga tagna som för deras barn, så vilja de själva gå under bödeln och den första käring som förer dem giva en blykula att släppa dem.”^^ Från exekutionen i samma socken rapporterar Stiernhöök, att somliga vid risslitningen inte stod ut, ”utan dånade bort vid 80 slag.” Han tillskriver det ”böndernas hämndgirighet, som dem slagit haver.” Enstaka vittnesbörd om självhjälp och misshandel, som de följande från Leksand, finns också bevarade. Bonden Olof Hanson och hans son Hans hade i juli 1670 berusade gjort hemgång i en gård, där en misstänkt kona. Hed Nilses Karin, tjänade. Utan tilltal hade de slagit henne över ansiktet med störar, ”så att en stor tjock spillra flög in i ögat och alldeles fördärvade det.” Karin hade fallit och de fortsatte slå på den medvetslösa kroppen, så att höger arm bröts och axeln fick en stor blånad. När gårdsfolket ingrep och bar in den slagna i stugan, hade de följt efter och fortsatt misshandeln. Vid tinget som hölls i februari 1671, omedelbart efter e.xekutionen av kommissionens domar, kom målet före. Som motiv uppgav våldsmännen, att barnen hade angett Karin för att rida på Olof till Blåkulla. Det omvittnades också, att hon inför kommissionen blivit anklagad av en stor hop barn men ändå ställts under Guds dom. Männen dömdes för edsöresbrott till döden. Straffet förvandlades i hovrätten till 9 gatulopp, förlikning och lytesbot. Karin själv hade tillsammans med kyrkoherden och nämnden bett för dem. En dryg månad efter det relaterade fallet hade Hans Olofson tillsammans med två andra bönder från Näs på nytt gjort hemgång och misshandlat en beryktad kona, den 70-åriga Karin Hansdotter på Näs. De hade skurit spön och piskat henne. Tre dagar senare hade Karin dött. Männen tingfördes misstänkta för vållande. Sitt tilltag motiverade de med den allmänna meningen, ”att ingen av dem som beskylles för denna ynkliga blåkullafärden med gode kunde bekänna, fast hon aldrig så gärna ville.” Häradsrätten frikände männen för vållandet. Den döda hade länge varit sjuk, hon var gammal och bräcklig och hade själv inte skyllt dem för sin död. Däremot hade hon bekänt, att hon i 8 år varit i den ondes tjänst. Rätten fann det därför troligt, att Satan när Karin börjat bekänna, ”skall henne detta uppsåtet missunnat och förhindrat och det timlig lön lämnat, att han efter Guds tillstädjelse henne om livet bragt.” Som männen emellertid lagt sig i exekutionsämbetet ställs också deras sak under hovrättens prövning.^-'’ r. cx. Ockelbo 29.3.1675. Skokloster Miscell. 7. RA ”Eftersom så många barn bekänt på henne, måste det fuller vara sant. V'et dock intet därav. Är tillfreds med vad henne övergår.” Ovan s 139. Stiernhööks prot. (Järvsö 14.2.1673) Ekdahls saml. Vitt. akad. 1'”' österdalarnas dombok. Leksand 7—8.2.1671. ULA. 313
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=