hat och fruktan. Från de äldre förgörningsprocesserna finns flera exempel på en sådan inställning.- Det är också klart, att den positiva magi som dagligen utövades för att främja bonyttan, kornas mjölkning, kärnandet, bryggandet, hälsan och kärleken, kunde vändas i sin motsats. Kloka gubbar och gummor omgavs därför med en vördnad som lätt gick över i fruktan. Alla dessa föreställningar finns väl kvar under de stora processerna. Det är emellertid då i första hand barnaförandet, inte det äldre maleficium-begreppet, som kommer att prägla allmogens inställning: den hämndlystna opinionen företräds mest aktivt av föräldrar och anhöriga till de förda barnen. Det går emellertid inte alltid att avgöra om det verkligen är trolldomsföreställningar eller andra och mer personliga motsättningar som primärt ligger bakom. Förandet framställs och uppfattas i vart fall som den utlösande orsaken. I bevarade opinionsyttringar, i protokoll, inlagor och suppliker, är det ständigt faran för barnens andliga och kroppsliga välfärd som skjuts i förgrunden som motiv för kraven på åtgärder. Det är denna opinion som nådde och påverkade myndigheterna. Det är utifrån den regering och domstolar handlar. Man tycks därvid inte fråga sig, hur representativ den är. De flesta supplikerna är avfattade i socknens namn och utformade av det skrivkunniga prästerskapet. De speglar därmed i första hand stämningen inom den ledande gruppen i socknen: jordägarna med anknytning till kyrka, häradsrätt och lokalförvaltning. Det är prästerna, tolvoch fjärdingsmännen, medlemmarna i sockenstämman och församlingens äldste som där kommer till tals. Det framgår inte, om det fanns någon avvikande opinion, eller om tolvmännens värderingar delades av backstugusittarna och tjänstehjonen, om pigor och drängar lika ivrigt fördömda blåkullafärderna som deras husbondfolk. Det finns samtida iakttagare, som starkt och stundom kritiskt betonar den folkliga opinionens roll för förföljelserna. I Gävle uppges kyrkoherde Fontelius ”någorlunda ha berömt sig däröver, att han med sina predikningar så mycket uträttat, att han något dämpat den gemena mening, som vulgus tillförne haft, så att icke alla tro det så grovt vara som det säjes.”’* Under överläggningarna i hälsingekommissionen framhåller Claudius Åkerman de risker en återhållsam attityd kan medföra. ”Här varda kommande stora quaereler och klagomål efter dem, alldenstund de hava varit för fromma och skonJohan Stiernhöök varnar sin son Anders inför dennes utnämning till preses i den södra norrlandskommissionen 1675, ”huru svårt det är emellan samvetet och den gemena hopens rop och klagan: tag bort, korsfäst, att hitta något temperament. ”4 samma. ”5 2 Ovan s 46. 2 Skokloster MLscell. 7, fol. 402 f. Gävle 10.2.1675. RA. * llanzén, s 78. C Ch Gjörwell, Det Swcnska Bibliotheket 2 (1758), s 183 f. 311
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=