cx:h immediate sina domar exekvera.” I tveksamma fall skall hovrätten i Dorpat konsulteras.^" Det är emellertid i första hand processerna i Stockholm som kan sättas i samband med rustningarna. Åtskilliga knekthustrur hade följt sina män till huvudstaden och stannade där under kriget. Regeringen vidtog t. o. m. åtgärder som främjade detta bruk. I början av 1675 beordrade man landshöv^- dingen Graan i Västerbotten att ta sig an de knekthustrur, som satt kvar på hemmanen och som hade uttryckt farhågor att bli bortträngda av bönderna. Han skulle ”vid första öppna v'atten förse dem med en skuta till deras överförsel hit åt Stockholm, att de således härifrån måge kunna söka sina män igen, på sätt och vis de helst vilja och gitta. Tydligast är anknytningen i de processer, som inleddes vid kämnärsrätten på Norrmalm. Aktörerna där var i stor utsträckning skeppsfolk eller eljest verksamma inom armé och flotta. Två av de anklagade och sedermera dödsdömda var gifta med båtsmän, en smed och en bösseskötare vid amiralitetet. Också bland vittnena fanns barn och hustrur till högbåtsmän, styrmän, famnmätare och andra. Som ledare för de oroliga föräldrarna och samtidigt som en stark påtryckningsgrupp uppträdde tre herrar ur den övre medelklassen, samtliga med anknytning till krigsmakten: Christoffer Melin, auditör i krigskollegium, majoren Georg Smetan och Daniel Rahm, hovmästare hos riksamiralen Stenbock. Processerna bedrevs tidvis på deras initiativ och ansvar och mot den tveksamma kämnärsrättens övertygelse. Åtminstone Melin hade därtill goda förbindelser i hovrätten, där han fortsatte sitt agerande.**^ Till de olyckor som under dessa år hopade sig över flottan kom två bränder: i repslagarbanan och på skeppet Västervik. Båda tillskrevs trollpackorna och torde ha bidragit till Karl XI beslut, att tillsätta en kommission i Stockholm.’’® ”28 4.4.2. Opinionen 4.4.2.1. Allmänheten Från början hade beivrandet av de grövre formerna av trolldom skett på angivelse från enskild målsägare och i anslutning till LL:s stadganden mot förgörning (maleficium).- Det är inte förvånande att sådana utpekade trollkonor, som ansågs ställa till skada på folk och fä, var föremål för allmogens KM t. Taube och KM t. hovrätten i Dorpat 19.8.1674. RR. KM t. Graan 8.1.1675. RR. Protokollen i Handl. rör. trolldom 1. R.\. Jfr Hist, sainl. I\', s 323, 328. KM t. SH 17.4.1675. RR. Tryckt Hist. saml. I\', s 234 ff. ”. . . så emedan detta verket ej lider något dröjsmål efter det dagligen förspörjes mer tilltaga och med icke ringa \åda av en och annan olycka coniungerat . . .”. Jfr Feuquieres t. Ludvig XI\' 26.4.1676 (om skeppsbranden"I : "... et le [jeuple cric contre les sorciers, dont il est un bruit estrange.” Lettres III, s 474. ' Ovan s 234 not 1. 310
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=