Hälsingland och Ångermanland, var ryktet tidvis allmänt, både i Sundsvall och på landsbygden. Dit hann emellertid aldrig de kungliga kommissionerna och av allt att döma har inte en enda avrättning skett i landskapet. Brahes och Wrangels teser i rådsdebatterna är i den meningen riktiga: ju mer man rör i detta oväsendet, desto värre lär det bliva. I nära samband med den normala närspridningen inom och mellan socknarna står kontakterna genom resande folk: hantverkare, sockenarbetare och daglönare. Ordinarie förbindelser sådana som hälsingeböndernas spannmålsforor till Bergslagen har fört dem genom de drabbade områdena vid Siljan. I nästan alla processer uppträder också utsocknes folk, som uppenbarligen har bidragit till spridningen: I Gagnef 1671 en skomakarpojke från Leksand; i Ovanåker s. å. en skräddare från Ore; i Gävle 1674—75 skolpojkar med hemvist i Järvsö och Valbo; i Sundsvall borgmästaren själv som fört ryktet från Söderhamn.^ Men det skapades också speciella kanaler under de kritiska åren; oväsendet självt gav upphov till institutioner som bidrog till spridningen. Regeringens åtgärd att påbjuda böndagar och det regelbundna bruket av den särskilda bönen ”emot Satans raseri” hör dit. Viktigast i det avseendet är emellertid visgossarna. Ovan s 302 not 3. Hanzén, s 67. Skokloster Miscell. 7, fol. 506 RA. Gästriklands dombok: Valbo 9.5.1673. HL.A. Sundsvalls dombok 15.10.1673. R.\. c. Februari 1673. Kommissionen. Huvuddelen i Alfta, dels i centralbygden kring kyrkan och Norrsjön, dels i byarna vid Crängcn på gränsen mot Ovanåker. ”06
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=