Det är alltså klart, att ryktet och berättelserna cirkulerat och påverkat gamla och unga. Fascinationen och den dubbla fasan i djävulsumgänget och dödsbålen hade varit stor nog för att göra det lönsamt att sprida relationer och stick på den kontinentala marknaden. Intresset var naturligtvis inte mindre inomlandet. På ansvarigt håll är man föga trakterad av sådan nyhetsförmedling. Inte utan obehag konstaterar hovrätten 1675, att processen mot Fontelius’ hustru blivit ”en important och eftertänklig sak, som kring hela Sveriges rike är utspridd.”® Ungefär samtidigt ansökte en studiosus Petrus Dijkman om tillstånd att utge en traktat om trolldomen i Dalarna. I Stockholms konsistorium, som behandlade ärendet, strök man först några avsnitt med olämpliga exempel och hänsköt i övrigt imprimatur till rikskonsistoriet vid den instundande riksdagen. Där har av allt att döma frågan blivit begravd. Dijkmans traktat komaldrig att publiceras.^ En viktig förutsättning är myndigheternas handlande. Bara där ryktet får näring genom kyrkliga förhör och lagliga processer fortsätter beskyllningarna under längre tid. Där domstolarna är skeptiska eller avvisande som i Dalarna efter 1671, i Stockholm före 1676 eller i Västerbotten 1675—76 begränsas också ryktet och förandet till en ganska liten och isolerad krets av barn och oroade föräldrar. I Medelpad, som låg mellan de två stora processområdena “ SHprot. 9.8.1675. RA. Stockholms konsistorium: protokoll 9.6., 4.8.1675. SSt.\. b. Hösten 1672. Ting. Inom Ovanåker en förskjutning östenil. 1 Alfta ströfall i småbyarna norr om kyrkan. 305 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=