I Alfta-Ovanåker är bilden väsentligen densamma: en tydlig och ganska långsam spridning från väster till öster. Både takt och spridningsbild visar klart, att de lokala förbindelserna mellan grannar och byar spelat en avgörande roll. Det innebär också, att man bör akta sig för att överdriva betydelsen av de i det följande diskuterade, mera speciella spridningsfaktorema. Själva myten har utövat en lockelse på de inblandade. Redan därigenom har den verkat som en utlösande faktor. Det är också påfallande hur få förändringar dess innehåll undergår. Bekännelserna och anklagelserna är i allt väsentligt desamma över hela området och under hela perioden. Visserligen är det inget avgörande nytt som avslöjas i Älvdalen och Lillhärdal 1668. Där och på andra håll hade liknande berättelser cirkulerat tidigare. Visserligen hade präster, jurister och andra förhörsledare tydligt påverkat både vittnen och misstänkta utifrån sina erfarenheter från litteratur och tidigare processer. Men det finns ingenting som förklarar, varför lagläsare och präst i t. ex Sollefteå skulle vara ensamma eller ens bättre underrättade om detaljerna i de sydligare processerna. Förhörsmetoderna kan inte ensamma förklara konformiteten i bekännelserna. I Lima, där allmogen ändå bara på skämt talat om blåkullafärderna, frågade landshövdingen, ”huru och av vad tillfälle de komma på sådant tal? Svaras, att det icke vore stort att undra på, efter det vore nu mest ordinarie samtal uti alla deras samvister och sällskap.”® S Blåkulle-F. II, s 68. Karta 2 a—c. Alfta—Ovanåker 1672—73. a. Ovanåker april 1672. SH:s domar. Samtliga fall, utom ett i Elkared (Älvkarlhed), inom Ovanåker socken. 304
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=