Uppenbarligen har andra faktorer medverkat. Samtliga dödsdömda i Mora hade bekänt. Vittnesmålen är följaktligen där av underordnad betydelse. Annat var läget i t. ex. Härnösand och Gävle: där nekade de allra flesta och domarna måste i stor utsträckning baseras just på barnens vittnesmål. Därav uppbådet. Bekännelserna är därjämte av betydelse ur en annan synpunkt: de botfärdiga konorna uppträdde regelbundet som vittnande complices, vilket också det gjorde barnen mera umbärliga. Detta förhållande kan tydligt iakttas i Torsåker. Där rannsakades 60 personer, i stort lika många från vardera Torsåker, Dal och Ytterlännäs. I inget fall vittnar barnen utanför hemsocknen. Det är vidare först bland de anklagade från Dal och Ytterlännäs som botfärdiga konor uppträder och vittnar mot de hårdnackade. belastning antal bekända Torsåker (19) Dal (21) Ytterlännäs (20) 7.6 1 6.0 5 4.8 9 Här är sambandet med tillgångar på vittnande complices tydligt. Det kan också spåras vid mer homogena rannsakningar inom samma socken. Uppbådet av vittnen är störst i början, tills någon eller några anklagade har fallit till föga. Därefter sjunker belastningen. De är också tydligt, att de för rannsakningen ansvariga föredrar att börja med sådana, som i fortsättningen kan fungera som ”kronvittnen”. Den metoden begagnar t. ex. Nerbelius i Hälsingland och kommissionen i Säbrå.® Det kan därmed också konstateras, att domstolarna utöver metoderna övertalning och tortyr hade möjligheten att anpassa trycket mot de anklagade efter behov och omständigheter. Man kan också iaktta, hur domarna varierar med belastningen. De anklagade i Säbrå är i domslistan noggrant inordnade under sex olika kategorier från de dödsdömda till de helt frikända. Hårdast bedömda blir sådana överbevisade som fortsätter neka (III) eller som visserligen bekänt, men likväl inte ger hopp om bättring (I). Några uppriktigt botfärdiga undslipper som en speciell favör bålet efter halshuggningen och tillåts begravas på kyrkogården (II). Ett antal unga anklagade som bekänt och därtill visat stor samarbetsvilja genom att vittna mot de nekande, förskonas med risplikt (IV). De övriga, som nekar och inte heller eljest kan bindas vid brottet, döms till lägre straffsatser, till absolutio ab instantia (”under Guds dom till vidare upplysning”) eller blir helt friade (V, VI).’^ Falcks prot. (Säbrå), fol. 259 ff. Ovan s 162 f. 289 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=