torde hans skattning kunna betecknas som en betydande överdrift. Anger den däremot tillnärmelsevis korrekt deras antal, som eljest talade om färder och som var beredda utpeka någon eller några konor, då ger den en intressant uppfattning om de reserver som stod de klagande till förfogande: huvuddelen av barnen var potentiella vittnen. De som faktiskt vittnar är emellertid betydligt färre, ehuru många nog för att en fullständig inventering skall bli omöjlig. Den följande undersökningen har därför begränsats till ett mindre antal socknar. Avgörande för urvalet har varit dels kravet på geografisk och kronologisk spridning: både Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland är representerade; dels också källmaterialets utseende. De namn- och åldersangivelser, som begagnats för registrering och bearbetning måste vara någorlunda frekventa i protokollen. Så är i allmänhet också fallet, åtminstone beträffande åldersangivelserna, vilket torde hänga samman med de ordinarie reglerna för laga ålder och vittnesmyndighet.'^ Den fråga som i första hand anmäler sig är naturligtvis: vilken faktisk roll har barnens vittnesmål spelat? Kan man iaktta och i så fall dra slutsatser från en samvariation mellan antalet vittnen och antalet dödsdomar? Innan den frågan kan besvaras måste ett par tekniska problem beröras. De kan enklast illustreras utifrån några konkreta exempel. Under processerna i Trönö, Hälsingland, avges 154 vittnesmål mot fyra anklagade. Mot den svårast belastade uppträder inte mindre än 53 barn, som samtliga uppger sig förda. Av en närmare granskning framgår emellertid, att åtskilliga barn återkommer med anklagelser också mot någon eller några av de andra kvinnorna. De 154 vittnesmålen har i själva verket avgetts av bara 85 barn. Det är alltså inte möjligt, att enbart utifrån vittnesmålen dra slutsatser om antalet vittnande barn. Man tvingas därför identifiera barnen och kontrollera hur många gånger de vittnar. En sådan kontroll är naturligtvis möjlig bara stickprovsvis. I det redovisade materialet från Trönö var antalet vittnesmål 1.8 gånger större än antalet vittnande barn, dvs. varje barn har i genomsnitt avlagt 1.8 vittnesmål. Denna vittnesmålsfrekvens kan variera starkt från by till by. Ju fler misstänkta som ställs för rätta, desto större kan också vittnesmålsfrekvensen bli, helt enkelt därför att varje barn har fler att anklaga. I Nordingrå protokollfördes på sommaren 1675 160 anklagelser mot 55 misstänkta. Teoretiskt skulle således tre barn ha räckt till för att avlägga samtliga vittnesmål. I praktiken är det naturligtvis inte så. Mot en kvinna riktas 12 vittnesmål, vilket således måste vara minimiantalet vittnen. Här finns regionala och kronologiska skillnader. Det är först så småningom det blir vanligt, att barn uppger sig förda av mer än en kona. I Dalarna sammanlagda folkmängden i socknarna runt Siljan (Mora, Orsa, Rättvik och Leksand) torde omkring 1670 i vart fall inte ha överskridit 15.000. Jfr ibid., s 374 ff. ■* Ovan s 117. 287
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=