Ingenting i de svenska materialet tyder emellertid på att den antydda skillnaden skulle vara förklaringen. I processerna före 1614 förekommer nästan uteslutande förgörningsmål, medan anklagelser om blåkullafärd under 1600-talets lopp blir vanligare. Det går likväl inte att urskilja någon skillnad mellan de två perioderna: Sverige 37 av 177 (21 %) 120 (20 %) —1614 1615—1668 24 297 (20 %) — 1668 61 Det kan noteras, att männens andel här ligger mer än dubbelt så högt som i England. Under de stora processerna sjunker den också, vilket ytterligare talar mot att de tidsmässigt starkt koncentrerade sabbatsmålen i och för sig skulle öka det relativa antalet manliga offer: Tab. 1. Männens andel bland anklagade 1668—75 % Älvdalen 1668 Mora aug—dec 1969 Rättvik 1671 Alfta mm. 1673 Ting Hälsingland 1673—74 Ting Ångermanland 1674—75 Komm. Ångermanland 1674 Komm. Gästrikland 1675 (23) 5 av 22 20 80 (25) 2 65 ( 3) 10 93 (11) 7 85 ( 8) 55 346 16 133 (16) (12) 1 32 ( 3) 116 856 (14) Är 1750 var männens andel av befolkningen 47 %. Tillgängliga uppgifter tyder på att den i allmänhet var något lägre under senare delen av 1600talet: Mora (1666) Grangärde (1677)" Asker (1689)^ Ål (1712)9 6 44.5 % 48 43 45.3 Detta kvinnoöverskott, som ur andra synpunkter är värt uppmärksamhet (se nedan s 271), kan här inte påverka slutresultatet: de anklagade männen är under de stora processerna i varierande men klar minoritet. Denna minoritetsställning blir ännu mer påfallande, om man granskar domstolsbehandlingen. Av de 116 männen i tab. 1 fick bara 6 sådan dödsdom, som exekve6 Friberg (1953), s 385. Friberg (1956), s 10. Hannerberg, s 101. 9 Bäckström, s 21 ff. 8 270
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=