vetet låg bakom åtgärderna.”^ Trolldomsprocesserna blir ett vapen i händerna på en repressiv överklass. Också P. A. Fogelström ser processerna som ett uttryck för klassmotsättningar, fast med direkt omvända förtecken. Han beskriver oväsendet på Söder i Stockholmsom ”ett pigornas uppror.”'* Det visar sig alltså möjligt att utifrån så allmänt formulerade social-ekonomiska utgångspunkter komma till starkt divergerande resultat: trolldomsprocesserna fungerar som katalysator för sociala motsättningar och begagnas (a) av samhället mot nonkonforma minoriteter (Trevor-Roper) (b) av överklassen för att dölja verkliga sociala sammanhang (Strindberg) (c) av de undertryckta mot förtryckarna (Fogelström). Det synes rimligt att först mera detaljerat dokumentera de åberopade sammanhangen innan man kopplar dem till processerna. Den socialhistoriska forskningen erbjuder därvid inte mycken hjälp vare sig med hänsyn till teori eller empiriska resultat. Man tvingas därför precisera frågeställningarna på en lägre och mera hanterlig ambitionsnivå. Detta kan i flera avseenden sägas ha skett i A. Macfarlanes ”Witchcraft in Tudor and Stuart England” (1970). Det är en regional intensivundersökning med komparativa utblickar. Den diskuterar och söker stundom mäta så vitt skilda faktorer som befolkningstäthet, konjunkturer och försörjning, personlighet, kön, ålder, civilstånd, släkt- och grannskap, sjukdom och andra lidanden, religion och sociala konflikter. Därmed ansluter den sig ganska nära till den berörda socialantropologiskt orienterade forskningsriktningen och tillämpar dess metoder på ett historiskt material. I det avseendet är den betydelsefull snarare än genom sina begränsade, stundom negativa resultat. Även med dessa delvis handfasta problem ställer källmaterialet Macfarlane inför orimliga svårigheter. Vid diskussionen av åldersfördelningen antyder han hypotetiskt, att processerna återspeglar förändringar i befolkningens åldersstruktur: anklagelserna är en metod att under en period av social och ekonomisk förändring komma till rätta med en växande grupp åldringar i samhället. Samtidigt lämnar han en åldersstatistik över de anklagade, som omfattar 15 av totalt 300 registrerade fall. (a.a., s 164, 161) Det ligger väl i och för sig en betydande fara i att alltför lättvindigt dra paralleller mellan samtida primitiva samhällen och 1600-talets Europa. En historiker som G. L. Burr har också skarpt tagit avstånd från sådana försök: det europeiska häxväsendet var en unik företeelse med en tydlig kronologisk 3 A Strindberg, Bondenöd och stormaktsdröm (1937), s 226 f. ^ P A Fogelström, Häxorna i Katarina (i Historia kring Stockholm. Vasatid och stormaktstid), s 104. 264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=