plågade till döds. Om man å andra sidan avrättar dem i deras obotfärdighet, kan befaras att de hamnar i evig förtappelse.^^ KM ställer till kommissionens eget omdöme att fria eller fälla de sålunda belastade. ”Men dem de fälla må de ock exekvera låta. Dock så att de väd själva exekutionen på allt sätt beflita sig få dem till bekännelse, kunnades förutan andra medel uppfinna något sätt varigenom de må (dock utan anseende åt ordinarie och i andra land bruklig tortyr, den vi hålla betänklig) få någon plåga förut, och således känna en smak av den pina som de hava i helvetet att förvänta, i fall de framhärda i sin obotfärdighet och utan bekännelse gå i döden. Tortyrens användning begränsas alltså uttryckligen till dem, som redan är dödsdömda. Metoden får däremot inte brukas för att komplettera bevisningen. Dessa restriktioner kom emellertid inte att iakttas. I Gästrikland låter kommissionen tortera åtskilliga på ett tidigt stadium och i samtliga fall innan någon domavkunnats.^® Året därpå fattade också SH i samband med rannsakningarna i Stockholm ett formligt beslut om tortyr. Förslag härom hade väckts av Johan Gyllenstierna, som hänvisade till att trolldomsmålen var att betrakta som extraordinära casus.'*® Liksom det kungliga reskriptet kom hovrättsbeslutet att förknippas med vissa, ehuru icke fullt så stränga förbehåll. ”Resolverades att brukas skulle någon tortur på de bery’ktade för trollkonsten, att extorquera sanningen, dock icke alltför hårt, och till det ringaste att förskräcka dem med.”** I den handräckningsorder som utgick till öv'erståthållaren Rålamb, framhåller man också, att det endast är med yttersta tvekan man ”tillgriper det medel, som i vårt k. fädernesland intet haver på någon tid varit i bruk till att av' någon igenom tortur och pinande utleta sanningen.” Det bör därför begränsas till sådana personer, ”som äre så beslagne, att man dess utan väl kan hava skäl dem att fälla och condemnera, men för rättens större säkerhets skull vd det funnit nödigt uti så ovanliga fall att anställa.” Som metod föreslås ”skruvar på fingrarna. Hovrättens formuleringar (”tortur på de beryktade” . . .” för rättens större säkerhets skull”) tyder på att man åtminstone till en del ville begagna tortyren som ett bevismedel ägnat att ge säkrare underlag för dödsdomarna. Den av konungen medgivma tortyren i Norrland var däremot formellt inte alls något bevismedel utan snarare en sorts perverterad själavårdande åtgärd. Den anknyter också delvis till de tidigare diskuterade fallen av tortyr under 1500-talet, där bruket just begränsades till redan livdömda brottslingar.'*^ ”42 Kommissionen t. KM s. d. (1 1.1.1675). K 82. UUB. KM t. kommissionen 13.1.1675. RR. R.\. 30 Ovan s 260 not 26 (Skokloster-hs). ■*0 Historiska samlingar 4, s 275. 41 ibid., s 352. 42 SH t. Rålamb 9.5.1676. SHreg. R.\. 43 Ovan s 43 ff. 262
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=