cesserna. Utförliga interlokutoriska domar baserade på indicia ad torturam av den typ som påvisats i Bohuslän, saknas helt. I de fall motiveringar anges i det svenska materialet är de summariska och intetsägande. Ett hårdnackat nekande är det vanligaste skälet. ”E. nekade stadigt. Ty sattes handklovarna på henne, och när de något hårt blevo tillskruvade jämrade hon sig mycket och låddes gråta, men fällde dock icke en tår utan tjöt mycket. Tortyr av minderåriga (vattnen) kan påvisas i några fall. I Nordingrå nekade en 15-årig pojke ”framhärdat. Alltså hanterades med honom något allvarsamt, då kom Olle efter ett dygn och sig bekände.I Järvsö tvingades en 13-åring ange sin egen moder. Länsman vittnade, att ”gossen bekänt på modern sedan han varit i handklovarna (i tre dagar), men inte förr.”^'* Ibland antyds bara tvånget. Av Karin Håkansdotter i Gävle (12 år) kunde kommissionen ”ingen god bekännelse få. Tog henne gevaldigern Olof Person med sig avsides. Kom sedan med henne åter för rätten och sade henne nu bekänt.”^*^ Exemplen visar, att man knappast kan vänta sig någon återhållsamhet i domstolarnas behandling av de vuxna anklagade, som trots omfattande vittnesbevisning vägrade bekänna. Inte heller de kungliga kommissionerna, som hade hovrätts befogenheter, reagerar mot de talrika fall av tvång de fick kännedom om under sin verksamhet. Tvärtom fortsätter de själva med samma metoder. Sannolikt har tortyr förekommit redan 1669 i Mora (ovan s 125), med säkerhet från och med 1673 i Hälsingland. Det är anmärkningsvärt, att Stiernhöök, Lundius och andra bisittare, som eljest intog en starkt kritisk hållning till de irreguljära rättsbruken, inte uppvisar någon principiellt avvisande attityd till de fall av tortyr de själv bevittnade. De ifrågasätter visserligen värdet av en på sådant sätt framtvingad bekännelse men aldrig lagligheten av metoden. Stiernhööks protokoll redovisar åtminstone ett av de sällsynta fall, där beslutet om tortyr fått en något utförligare motivering. ”Renholt Bure och Erik Olson i blocken satta efter bevis och den gamla pigans berättelse, helst efter Renholt beskylls uppstudsat fångarna. Det är emellertid först efter en hänvändelse från den stora norrlandskommissionen som tortyren på nyåret 1675 blir föremål för formellt beslut från högsta ort. Kommissionen hade uttryckt sina bekymmer över dem ”vilka stå framgent på sin oskyldighet . . . fastän barnen som de föra övertyga dem, andra barn hava där sett dem, complices som sig bekänt hava betyga på dem och socknen själv vittnar, att de av beryktade föräldrar födda äro.” Om de förskonas tills vidare, löper barnen risken antingen att bli utlärda eller ”32 ”36 Skokloster Miscell. 7, fol. 502 f. R.\. Nordingrå nr 95. N. Ångermanlands dombok maj 1675. HL.\. Stiernhööks prot. (Järvsö), fol. 7. Ekdahls saml. Da. Vitterhetsakademin. Hanzén, s 63. 3® Skokloster Miscell. 7, fol. 509 f. RA. 30 Stiernhööks prot. (Bollnäs), fol. 13. Ekdahls saml. Da. Vitt.akad. 261
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=