Hela avsnittet struket och ersatt med: ”Uträttade hos henne inga goda ord eller något lockande. Lät alltså Hans Nåde landshövdingen slå trähandklovar på henne.”19 Liknande ändringar återfinns i konceptet från 1675 års rannsakningar i Gästrikland, där tortyren likväl i praktiken var medgiven enligt KM:s förordning från årets början.**’ I flera fall är anteckningar av typen ”efter hon ej ville bekänna, befallde rätten henne handklovarna på” ändrade så, att de två sista orden blivit överstrukna och ersatta med ”i fängelse”.*^ Ett indirekt bevis för att tortyr förekommit utan att redovisas i protokollen kan hämtas från hälsingekommissionens rannsakningar. Rätten hade där tillgång till akterna från extratingen 1672. De begagnas också flitigt. Stiernhöök noterar regelbundet i sina anteckningar den tidigare framlagda bevisningen och hänvisar därvid direkt till dessa tingsprotokoll. Det är likväl först vid kommissionens egna förhör besked om tortyr framkommer, bl. a. genom länsmannens vittnesmål. Hade förekomsten av tortyr framgått av protokollen, skulle Stiernhöök med säkerhet ha noterat det. Han begagnar nämligen i sina vota de frampressade bekännelserna som argument för strafflindring.^* Tendensen i de anförda exemplen visar klart, att slutsatser e silentio beträffande förekomsten av tortyr i svenska underrättelser är en olycklig metod.*^ Man kan vidare utgå ifrån att originalprotokollen (koncepten), inte de renoverade akterna i hovrätten, är de bättre källorna. De innehåller också talrika vittnesbörd om tortyr alltifrån de första målen i Älvdalen 1668 till rannsakningarna i Stockholm 1676. Den har bedrivits konsekvent och systematiskt. Praktiken har varit lika omfattande som någonsin den bohuslänska eller finländska.*'* Metoderna är också ungefär desamma. Vanligast har varit de enkla instrument, som ingick i häradshäktenas normala utrustning: handbojor, block och ”klumpar”. Någon motsvarighet till den skräckinjagande arsenal som begagnades på kontinenten förekommer varken i Bohuslän eller Sverige.**^ Handbojorna, i trä eller järn, lades när de användes för tortyr över delinkventens fingrar och spändes med kilar eller skruvar. De fungerade därmed ungefär på samma sätt som tumskruvarna. österdalarnas dombok; Kråkeberg dec 1668, fol. 77v. ULA. 20 Ovan s 177. 21 Skokloster Miscell. 7, fol. 294 ff, 324 ff. R.A. 22 Stiernhööks prot. Järvsö, fol. 7, 23. Ekdahls saml. (A 13) Da. Vitterhetsakad. Jfr Hanzén, s 63. 23 Munktell (1939), s 108 not 1, pekar i anslutning till KG Westman på denna fara med avseende på det medeltida materialet, men gör i sin fortsatta framställning flera sådana slutsatser, t. ex. s 111, 123 f, 129. — Westman (1908), s 795, syftar med sin varning närmast på den magra och ojämna traderingen av medeltidskällorna. Som synes bör också det doktrinära motståndet mot tortyr ha utgjort en anledning att avsiktligt förtiga inträffade fall. 24 Jfr Sandblad (1967—68), s 114 not 6. 2ö Munktell (1939), s 129. Jfr t. ex. Zvvetsloot, s 177 ff. Mandrou, s 96. Lea II, 823. 259
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=