bortseende från de från Danmark erövrade landskapen synes det huvudsakligen ha varit i Finland, som tortyr förekom under 1660- och 1670-talens stora trolldomsprocesser ... I det egentliga Sverige var däremot detta tvångsmedel så gott som okänt. I stället möter man t. ex. flerstädes uppgifter om övertalningar, att den och den ’god- och frivilligt’ bekänt osv., medan däremot antydningar om tortyr är ytterst sällsynta. Det är sant att det mellan Sverige och Bohuslän rådde betydande skillnader i formellt processrättsligt hänseende. De nyerövrade landskapen erhöll genom fredsuppgörelserna 1658-—60 vissa privilegier, däribland rätten till fortsatt tillämpning av dansk lag. I denna var tortyren sedan 1500-talet lagfäst.^''’ Det var alltså möjligt för domarna i de bohuslänska processerna att öppet och under hänvisning till bestämda lagrum interlokutoriskt döma en misstänkt till pinligt förhör. Domen grundades därvid uttryckligen, liksom i de kontinentala processerna, på ett antal fastställda indicia ad torturam}^ Det svenska rättsläget var ett helt annat. Lagen saknade stadganden om tortyr. Andra rättskällor, domarreglerna jämte en rad auktoritativa uttalanden, förbjöd den uttryckligen.^^ De fall som under 1600-talet ändå förekom har med få undantag skett på initiativ av KM eller hovrätt. Underrätterna saknade under alla förhållanden befogenhet att tillgripa detta extraordinära bevismedel och där så likväl skedde synes det ha blivit beivrat.^® Det fanns alltså goda skäl för de svenska domstolarna att avstå från bruket av tortyr eller åtminstone att dölja det för de högre övervakande instanserna. Det går visserligen inte alltid att kontrollera om de till hovrätten insända, renskrivna (renoverade) trolldomsprotokollen friserats för att dölja en oreglerad tortyr. Dessa akter har i stor utsträckning redan efter kort tid uttagits för att tjäna som underlag för fortsatta rannsakningar och därefter försvunnit (jfr ovan s. 130 och 150). En viss tvekan att i onödan redovisa tvångsåtgärder kan dock spåras. I konceptprotokollet från Älvdalen finns ett antal ändringar, som dels innebär en mildring av beskrivningen, dels ett övervältrande av ansvaret på andra än rätten. ”14 ”Denna Bond-Elin nekade alltfort och måtte man låta slå jungfrur på henne, dock var det allt fåfängt. Mediertid hon så var under torturer, stodo alla barnen runt om henne och bådo henne bekänna.” i-* Munktell (1939), s 129. Ovan s 65. Linderholm (1918), s 69 ff. 10 Se t. ex. Linderholm (1918), s 145 ”eftersom P länge varit uppenbart beryktad för trolldom, för fem år sedan lovat en piga, att hon skulle bli ogift, vilket hon ock blivit tills datum, anklagats av tre trollpackor för delaktighet i deras möten, prövats på vattnet och flutit som en and samt umgåtts med trollfolk såsom sin egen hustru, vilken lärt G, och i sin konst så stark varit, att han kunde piska satan, alltså resolverade rätten att P skulle levereras bödeln att plågas av hans järn och jungfruger.” 17 Munktell (1939), s llOf, 117, 124 ff, 131. 18 ibid., s 120 ff. 258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=