När man i Sverige under 1500- och 1600-talen alltmer började tillämpa de legala bevisreglerna, så skedde det utan att tortyren i någon betydande utsträckning tilläts fungera som en säkerhetsventil på antytt sätt.® Man blev fördenskull tvingad tillgripa andra metoder i mål, där bevisningen formellt var ofullständig men sannolikheten överväldigande som i det inledningsvis anförda exemplet. En sådan metod var utförandet på rättarplatsen. Den blev emellertid v'erkningslös efterhand som allmänheten fick kännedom om dess förutsättningar: bara den som i den angivna situationen bekände, fick avrättas.® Mer kompromissbetonat var bruket att utdöma lägre straffsatser vid lägre bevisning. Detta var emellertid otillfredsställande framför allt enligt den teokratiska straffdoktririen, som krävde ovillkorligt dödsstraff för vissa i bibeln angivna brottskategorier.^ Båda bruken ersätts på 1700-talet av systemet med insättning på bekännelse. Det är belysande, att samma system på kontinenten införs som en direkt följd av tortyrens avskaffande.® Tortyren kom således aldrig att utgöra en regelmässig del av den svenska straffprocessen. Det hindrar inte att den förekom både i trolldoms- och andra mål.® Efter hovrätternas inrättande synes dock utförandet på rättarplatsen bli den vanligaste påtryckningsmetoden, tillämpad ännu under de stora processerna, fast då med ringa framgång.^® Likväl bekände då i det närmaste en fjärdedel av de anklagade kvinnorna.^^ Redan detta förhållande reser frågan, om tortyren i dessa mål har tillåtits spela någon betydande roll. Linderholm, som tagit ställning till problemet, hävdar att man ”på gammalt svenskt rättsområde icke tillgrep, utom genom enskilda övergrepp i enstaka fall, någon egentlig tortyr eller gudsdomar, domsprocesserna i Bohuslän, vid vilka tortyr enligt då ännu gällande dansk rätt regelbundet förekom.^® Den uppfattningen övertas av H. Munktell. ”Med ”12 Som kontrast anför han trollsig lära någon trolldom; damnum minatum; sällskap med trollfolk; misstänkta ting, åtbörder, ord och handlingar, allt kombinerat med farna publica. Jfr Wahlberg, s 142 ”Uti förgörning äre dessa jäv: Om han haver köpt eller sökt förgift; om han haver litat till trollkarlar och trollpackor; om han haver varit lättfärdig med misstänkta konster; om hos honom äre funne svartböcker, runor och beläten.” Med Carolinas indicier kan jämföras de omfattande indicielistorna i Malleus Maleficarum III; 6; Binsfeld, Commentarius; Thummius, Tractatus; Schultheiss, Eine ausfiihrliche Instruction. Jfr Zwetsloot, s 221 f. Robbins, s 451 f, 177 f. Siebel, s 127 ff. De ovan diskuterade frågelistorna anknöt ofta till dessa indicieförteckningar. Additionsprincipen tillämpas allmänt. Siebel, s 129 samt ovan s 243. 5 Allmänt om tortyren i Sverige H Munktell i Lychnos 1939 och 1940. ® Ovan s 130. ^ Ovan s 54, 96. ® V. Wächter, s 59 ff, 257 ff. Schmidt, s 259. ® Ovan s 67 samt Munktell, passim. Ovan s 73. Munktell (1940), s 152 f. 11 Nedan s 295. 12 Linderholm (1913), s 171. (1918), s 63. 13 ibid. 257 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=