en elvaåring troskyldigt, att hon i Blåkulla sett en misstänkt kona, ”ty hon är i släkt med henne.”^® Också de vuxna påverkas. Klar måste den hotfulla innebörden ha varit för Säbråflickan som förehölls skillnaden i att räknas som barn och som fullmyndig anklagad. I Härnösand medger en äkta make, att han ”sedan detta ryktet var hans hustru påkommet, mycket förmanat henne med godo, understundom haver han också med tvång umgåtts med henne, säjandes skola göra av med både honom och henne. Det är således ovisst hur ofta bekännelserna på olika sätt lagts i vittnenas och de anklagades mun. Falcks protokoll synes tämligen konsekvent markera förhören per quaestiones, de inkvisitoriska avsnitten i rätten, gentemot de spontana och fortlöpande berättelserna. De senare är uppenbarligen långt mindre vanliga än de övriga protokollen ger vid handen. Hur ofta övertalningarna och hotet övergått i direkt tvång — eller vid domstolen i formlig tortyr —går inte heller att avgöra. Bevis för att så skett finns dock i rikt mått. 4.2.3.2. Tortyr Kraven på bekännelse eller vittnesbevis i enlighet med den legala bevisteorin var orealistiskt stränga. Man kunde t. ex. ”inte döma en misstänkt som nekade och som inte varit oförsiktig nog att ha två ögonvittnen närvarande vid dådet, även om han kort efter ett mord påträffades på gärningsplatsen med en blodig yxa.”^ I sådana lägen tillgreps tortyr i kontinental praxis sådan den reglerades av Carolina. Bevismetoden var långtifrån någon nyhet. Under hög- och senmedeltiden förekom tortyr ganska allmänt och därtill i så godtyckliga och oreglerade former, att rättssäkerheten på allvar kom i fara.^ Det är inte minst dessa missförhållanden den tyska rikslagstiftningen från 1500-talets början söker stävja. De föreskrifter beträffande bruket av tortyr, de indicia ad torturam som där exemplifieras, har betecknats som så restriktiva, att de i en modem rättsprövning utan vidare skulle ha räckt för fällande dom.® Denna stringens i teorin har emellertid inte kunnat hindra en betydligt lösligare praxis. Inte minst i trolldomsprocesserna begagnas indicia ad torturam av en art och i en omfattning, som är främmande för Carolina.^ Skokloster Miscell. 7, fol. 320 f. 386 f. RA. — Rätten torde ha uppfattat flickans vittnesmål som att hon egentligen sett konan i Blåkulla men vägrar ange en släkting. 27 Falcks prot. (Härnösand), fol. 49. RA. 7 G Radbruch, Zur Einfiihrung in die Carolina, s 17. 2 Schmidt, s 86 ff. 3 Radbruch, s 17 f. Schmidt, s 123 ”Lässt man diese Indizien auf sich wirken, so muss man sagen, dass sie vom Standpunkt heutiger freier Beweiswiirdigung aus gegebenfalls durchaus einen Schuldbeweis begriinden können.” ^ Carolina § 44 Von zauberey gnugsam anzeygung uppställer fem indicia: att erbjuda 256
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=