ning (nedan kap. 4.4.2.) och i nära samarbete med myndighetspersoner. En ung flicka, dotter till en av de dödsdömda, berättar att hon ”sig förr bekänt för Olof Person (gevaldigern) som prästerna henne före säga. I allmänhet är dessa förhör utomrättsliga. De upprepas därför inför domstolen. Så sker t. ex. i Boteå, där en kvinna tillfrågas, ”om pastors relation, som även per quaestiones henne föreställdes, var riktig.”“^ Föräldrar och anhöriga bidrar också med påtryckningar, hot eller mutor. Inte minst de vittnande barnen är mottagliga för behandling av denna sort. ”Sade ock fadern Olof Anderson, att han hade haft mycket arbete med sin son förrän han fick honom till bekännelse.”“ ”Fadern sade sig med stor möda bringat dottern till att bekänna sig.” ”Gett sonen en ny hatt för att bekänna. nes svåger lovat dem nya kläder, vilket löfte dem till bekännelsen bevekat.”^^ I Säbrå blir en äldre flicka förmanad av en granne att bekänna på modern, ”så kunde hon (flickan) bliva räknad som de andra barnen, eljest kanske stode hon i större fara.” Där hade också en ung dräng förmåtts bekänna på sin mormor genom att hans husbonde hotat honom med stocken och kistan.”^ Det oaktat upptas hans vittnesmål. Vid samma förhör uppträder en flicka, som av rätten misstänks vara ”tubbader, lockader eller mutader.” Tillfrågad därom uppger hon, att den anklagade en gång bett henne inte bekänna, ”och i detsamma blev flickan så maktlös, att hon inte kunde varken tala eller svara.” I en rad andra fall undersöker rätten på samma sätt, om en anklagad försökt påverka vittnena. Kan sådant konstateras upptas det bland skälen mot henne. Den obestämda men säkert omfattande påverkan som skett i fällande riktning tycks däremot oftast ha uppdagats av en slump, inte genom aktiv prövning av rätten. Fiendskap mellan familjer och släktgrupper skymtar ibland fram. Den uppges då bottna i trolldomen och barnaförandet. Det är uppenbart att sambandet kan vara det omvända. Av det skälet underkände rätten i Sollefteå ett vittnesmål från en bonde, som anklagat sin 72-åriga syster. Det befanns, att ”Olof och Elin mycket processat och att han till äventyrs mer av passion än eljest av kristligt nit sin syster samma vitesmål påtalat. Under processerna i Gästrikland 1675 kommer en rad liknande omständigheter fram. I Ockelbo uppger en 14-årig flicka, att hon vid det tidigare tingsförhöret bekänt fel på sig själv. Hon hade då varit lockad av sin husbonde, som lovat henne ring och armband om hon bekände på Back-Kerstin och dennas dotter. ”De tolkade och sade före henne.” Där förnekade också »>20 Förr än barnen kommo till den bekännelsen haver hon och hen- ”25 2" ibid., S 1. 21 Falcks prot. (Boteå), fol. 25. RA. 22 Valbo 9.5.1673. Gästriklands domsaga. Doomböcker 1671—74. HLA. 23 Falcks prot. (Boteå), fol. 22; (Härnösand), 63, 19. RA. 24 ibid. (Säbrå), fol. 88, 126. 23 ibid. (Sollefteå), fol. 18. 255
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=