(Om hon varit i B.?) (Av vem förförd?) (När?) (Hur?) (Vad de rida på?) (När och hur nu senast?) 1. Si 2. A qua 3. Quando 4. Quomodo 5. Quid rerum agitant 6. Quando novissime et quomodo rågelistorna är naturligtvis i viktiga avseenden ett uttryck för de förväntningar förhörsledarna hade på bekännelsernas innehåll. Direkt ledande frågor (suggestivfrågor) var visserligen i princip förbjudna men i praktiken legio, som redan den här anförda listan visar (t. ex. nr 4, 7, 18, 23, 34). Det bidrar till den konformitet i bekännelserna, som togs som bevis för deras sanningshalt. Denna slutsats är inte så orimlig som den i förstone kan förefalla. Metoden var föreskriven i de inkvisitoriska processreglerna. På grundval av den allmänna förundersökningen (generalinkvisitionen) ålåg det domaren att upprätta skriftliga formulär, som täckte det frambringade materialet. Med detta konfronterades anklagad och vittnen i det direkta strafförfarandet (specialinkvisitionen). Syftet var mångfaldigt. Dels tvingades domaren att i förväg noggrant sätta sig in i det preliminära materialet, dels kunde han genom planläggningen lättare undvika suggestivfrågor och slutligen var systematiseringen ägnad att påvisa eller utesluta samstämmigheten i vittnesmålen. Dessa s. k. artikulerade förhör (uppställda artikelvis) är den allmänna motsvarigheten till trolldomsprocessernas frågelistor.^^ Formaliseringen hänger väl också samman med den oerhörda anhopningen av vittnen och den tidsbrist som snart blev följden därav. Rätten bestormas med suppliker från en lång rad socknar, som tävlade om att ”först få njuta kommissionen.” Det blev också vid upprepade tillfällen ”proponerat av H. Excellens (Sparre) om något compendieuser maner in examine. Frågeformulären hindrar å andra sidan inte vissa anklagade och vittnande barn från omfattande broderier i sina svar. Skillnader i intelligens och temperament skymtar här fram. Åtskilliga unga pigor, ”kronvittnen”, och äldre barn är rätten till stor hjälp genom att de kompletterar de trögas och fåmältas magra bekännelser. Också på andra sätt framgår det emellertid, att vittnesmålen inte sällan mer är uttryck för domarnas än för vittnenas övertygelse. En kvinna i Hälsingland uppger sig vid ett tidigare förhör ha ”blivit så häpen, att hon icke allenast sagt efter som lagmannen talade före utan ock bejakat till både likt och olikt.Ofta är det nitälskande präster som styr förhören i önskad rikt- ”18 Schmidt, s 168. Siebel, s 108. Jfr Loccenius, Synopsis, s 297 ”articulis et in^errogatoriis brevibus interpositis.” Kontinentala interrogatorier; Carolina § 52; Malleus Maleficarum III: 6 (ed. III, s 51 ff). Soldan-Hcppe I, s 372 ff. Schuegraf, s 521 ff. Riezler, s 338 ff. Pollack, s 12 ff. Schacher v. Inwil, s 48. Robbins, 101 ff, 177. 18 K 83, s 69. UUB. 1® Hanzén, s 60. Jfr Stiernhööks prot. (Järvsö) s 6: ”Säger sig så bekänt rätt som lagman haver före sagt.” Ekdahls saml. (A 13) Da. Vitt.akad. 254
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=