sällsynta fall där tjugo barn eller fler framträder, samstämmigheten blir det bestående slutintrycket, även om en eller annan befinns vara lögnaktig. Någon principiell tveksamhet uppstår knappast. Förhören med barnen har, åtminstone i norrlandsprocesserna, skett enskilt och innan den anklagade blivit förekallad.^® Man har därigenom haft kontroll över vilka vittnesmål som var lämpliga att använda vid en konfrontation. Osäkra vittnen eller sådana som snarast talat till den anklagades fördel har därvid uteslutits. Denna praxis återspeglas redan i protokollens disposition. En jämförelse mellan det officiella protokollet (Falcks) från norrlandskommissionen och professor Schuncks privatanteckningar från samma fälle, ger härvidlag intressanta upplysningar.^^ Det visar sig, att Falck vid flera tillfällen underlåter redovisa sådana vittnen, barn och complices, som förnekar sig ha sett den anklagade och som alltså inte stöder åtalet. Det vore dock inte riktigt att uppfatta detta som ett medvetet undertryckande av bevis. Protokollet har, inte onaturligen, för Falck den primära funktionen att motivera de avkunnade domarna. Bara sådana vittnen begagnas, som ”uttalade sig för den mening varåt domstolen lutade.”^^ Schunck delar den uppfattningen. När i ett annat förhör en complex förnekar sig ha sett den anklagade i Blåkulla, noterar han det visserligen men korsar sedan över notisen som ointressant.^® En annan viktig upplysning står att hämta ur en jämförelse mellan de båda protokollen. Sådant som hos Schunck synes vara en spontan och fortlöpande berättelse, visar sig i det officiella protokollet vara resultatet av en ledande, ofta detaljerad utfrågning. Sandblad^^ har med en försiktig formulering pekat på dessa förhållanden: ”.. . när man i protokollen finner alla dessa berättelser om nattliga blåkullaritter med smörjehorn och kvastar, om boleri med den onde som såg ut så och så, om hädiska mässor o.d., så kan man inte alltid så noga veta vem som egentligen omfattat och verbaliserat dessa drastiska föreställningar. Det enda man säkert kan veta är att de varit i svang och det funnits personer närvarande, osagt vilka, som trott på sådana företeelsers realitet.” Av somliga särskilt utförliga avsnitt i Falcks protokoll kan man emellertid nästan i detalj avgöra hur långt rätten påverkat bekännelserna genom ledande frågor. Ur sådana avsnitt kan man genom att utelämna den anklagades svar extrahera formliga förhörslistor som den följande:^® tillSkoklosier Miscell. 7, fol. 398. RA. Kommissionens beslut 8.2.1675 i Gävle, ”att följa praxin från C i norr och först inhämta barnens relation.” Om dessa protokoll och deras attribuering se ovan s 24. ^2 Engströmer, Vittnesbeviset, s 114. 13 Schuncks prot. K 83, s 193. UUB. 14 Sandblad (1967—68), s 122. 13 Falcks prot. (Säbrå), fol. 1 ff. RA. Numreringen här tillagd. 252
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=