singekommissionen där frågan diskuterades, förklarade visserligen prosten Nerbelius det vara uteslutet, att Gud skulle tillåta Satan att på sådant sätt bedra små oskyldiga barn. Tvärtom är det ur barns och spenabarns mun som sanningen skall komma (Ps. 8:3). Det är troligt, att han reviderade denna uppfattning, när han kort därpå själv blev angiven.® Kraven på samstämmighet i vittnesmålen upprätthölls däremot konsekvent i alla instanser, och mycken tid och energi lades ner på kontrollen därav. Det är inte förvånande. Man är hela tiden medveten om, och väl i grunden också djupt besvärad över sitt beroende av vittnesmål från de inhabila barnen och complices. Kan de därför visas sammanfalla in i minsta detalj utgör redan detta ett argument för de avsteg från normal procedur, som deras begagnande innebar. Den metod som därvid kom i bruk är väsentligen densamma i alla processerna. Bara ett fåtal enkla och konkreta detaljer blir föremål för kontroll: när de red till Blåkulla; vilka som var med; vad de red på; hur NN var klädd; vad hon gjorde där, etc. Kontrollen av dessa detaljer har mestadels skett genom direkta frågor, men barnen anpassar sig snabbt och uppehåller sig också i sina ”spontana” bekännelser kring de ting som mest intresserade rätten. I båda fallen leder detta till en stark typisering av stoffet. Under de första rannsakningarna i Dalarna och Hälsingland förekommer ännu personligt färgade variationer i barnens berättelser. De försvinner efterhand och ersätts under processernas höjdpunkt i Ångermanland och Gästrikland av urvattnade och bedövande monotona redogörelser. I särskilt extrema fall registrerar protokollen helt enkelt namnlistor, vartill fogas den detalj som för tillfället undersöks: Sigrid Persdotter Sara Hansdotter Jöns Skog Mats Hanson Annika Smeds Karin i Fänsvik Margareta Persdotter Jöns Larson svart ko dito dito förbundna ögon svart ko rödfläckig ko svart ko, bekände dem talts vid om kon svart häst, som var en ko (Falcks prot. (Härnösand), fol. 67. RA) Dessa kontrolldetaljer varierades sällan och var heller inte fler än att barnen kunde förutse på vilka punkter de skulle förhöras. Som framgår redan av listan ovan kunde de således i förväg komma överens om det riddjur, som för dagen var giltigt. Karin i Fänsvik, som antingen glömt eller också ej deltagit i avtalet, chansar och tar miste. Mats Hanson är försiktigare: hans förbundna ögon har hindrat honom från att se vad han red på. Hanzén, s 77. Sandblad (1967—68), s 124. Jfr ovan s 146. 250
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=