exceptione maiores. Genom de begagnade förhörsmetoderna sökte man fastställt, att de åtminstone var samstämmiga, contestes (jfr ovan s 241). få 4.2.3.1. Förhör och vittnesmål På barnens vittnesmål hade norrlandskommissionen i en av sina rapporter på hösten 1674 uppställt två krav. De skulle (a) vara sakligt samstämmiga och (b) avse händelser från tiden före vittnets första framträdande. Det sistnämnda kravet hade framförts redan vid processerna i Dalarna och Hälsingland.^ Det kom emellertid inte att upprätthållas, vilket hängde samman med den ökade betoning av prognosen, med domstolens bedömning av utsikterna för att en anklagad skulle kunna upphöra med barnaförandet. Somliga kvinnor hade skonats tills vidare med det uttryckliga förbehållet, att ett fortsatt förande automatiskt skulle leda till dödsdom. För att kontrollera den skonades välförhållande upptog man vittnesmål från de bam, som tidigare uppgett sig ha blivit förda av henne. De nya vittnesmålen kunde följaktligen bara avse händelser från tiden efter den villkorliga domen och således också bara efter barnens första bekännelse. Då kunde visserligen nya barn ha tillkommit. Så var långtifrån alltid fallet. Det betraktades heller inte som avgörande. Inför den slutliga domen över en av de anklagade i Härnösand grundar t. ex. Nerbelius sitt fällande votum ”icke så mycket på de barnen och den complice, som sedermera tillkommit, utan mera för den constantia skull som de förra barnen medföra.”^ Det blev vanligt att man vid morgonens förhör fastställde vad som passerat under natten. Många av de flitigaste barnen flyttade också successivt över sina anklagelser på nya misstänkta efterhand som rannsakningarna fortskred. När den som fört dem fått sin dom, anger de en annan som fortfarande rannsakas. Sådana angivelser godtogs och registrerades. Grunden för deshabiliteringen borde här eljest vara densamma: den fiendskap med Satan, som uppstått genom den första bekännelsen, utsatte barnen för faran att i fortsättningen bli vilseledda av syner. Den onde ”spökte” för dem så att de såg oskyldiga i Blåkulla, varigenom han hoppades att hela verket skulle så förvirras, att det omintetgjordes. Det är ur en synpunkt egendomligt, eller i vart fall inkonsekvent, att man överger detta krav på barnens vittnesmål. Den grundläggande idén om Satans bedräglighet håller man nämligen fast vid. Den får förklara motsägelserna i barnens berättelser. Den tillgrips också, när biskopinnan i Härnösand, några prästfruar och annat bättre folk blir angivna för att ha fört. I häl1 Ovan s 118. För Hälsingland se Memorialets (ovan s 142) 4 punkt; ”Om barnens första bekännelse skall alltid vara sann.” Jfr Stiernhööks betänkande p. 7: ”... där en domare strax uppå deras angivelser hade dömt och exekvera låtit.” Trolldomskommissionen 23.10.1672. R.'S.. 2 Falcks prot. (Härnösand), fol. 90. RA. 249
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=