cessform. ”ludex in omnibus causis criminalibus per viam inquisitionis licite et juste procedere possit.”® I instruktioner och andra aktstycken från de stora processerna finns en terminologisk anknytning till de inkvisitoriska reglerna, som redan i sig belyser det rådande betraktelsesättet. På hösten 1669 ålades landshövding Duwall att vid ett förstärkt ting komplettera de redan avhållna rannsakningarna i Mora. Man skall därvid särskilt förhöra de dömda, som ”på bättringsprov undsluppo, granneligen erfarändes vad de sedermera för sig tagit hava, . . . med mera som till sådan inkvisition hörer.”® Fyra år senare, när oväsendet i Norrland på allvar börjat uppmärksammas, föreslår SH i en skrivelse till KM, att en ny kommission tillsätts. Dess uppgift bör vara, att ”detta målet upptaga, rannsaka, skärskåda och döma, vilket när idonei inquisitores och därtill förordnade försiktige domare låta sig angeläget vara i nogaste måttom nagelfara och resolvera ... kunde hämmat och avskaffat bliva.”^® I den instruktion som KM med anledning härav lät utfärda, inflyter samma ordval och tankegångar. Konungen har beslutat, att ”genom er. kommissorialrätt inkvirera om trolldomsväsendet... (den skall) granneligen rannsaka och efterfråga och med Lundius, som genom sin kritik av barnens dubbla roll som actores och testes, tydligt håller fast vid den ackusatoriska processnormen, låter undslippa sig tvetydigheter. Han talar t.ex. vid upprepade tillfällen om ”barnens angivande och complicum denunciation. V’iktigare än sådana enstaka och lösryckta formuleringar är emellertid de faktiska och iakttagbara rättsbruk, som ger förfarandet dess karaktär. Dit hör t.ex., att medlemmar av domstolen regelbundet bearbetar och förhör de nekande både i och utanför rätten; att vittnesförhör sker i den anklagades frånvaro; att förhören ex officio sker efter delvis standardiserade formulär (frågelistor); att rätten tillgriper bedrägligt förfarande (uppger denuncianter som inte finns), använder övertalning, tvång och formlig tortyr. De här antydda avstegen från den i Sverige gängse processen var stundom teoretiskt grundade på doktrinen om crimina excepta et occulta. Samtidigt var de ett uttryck för domarnas subjektiva övertygelse om den anklagades skuld och deras vilja att till varje pris frambringa en materiell bevisning, som möjliggjorde en fällande dom. Man gör därvid sitt yttersta för att i några viktiga avseenden uppfylla de krav som den legala bevisteorin ställde. De vittnen som huvudsakligen begagnades, barnen och complices, var inte oantastliga, inte idonei et omni Till ’»12 * Kloot (1676), s 262. Direkt efter Carpzov (q. ciii. n. 41) —Lea II, 813 f. Jfr Wahlberg, s 137. « KM t. Duwall 25.9.1669. RR. 10 SH t. KM 31.10.1673. SHreg. R.\. 11 KM t. Graan 20.12.1673. RR. KM t. Sparre 27.3.1674. .Nordin 18. UUB. 1^ Sandblad (1967—68), s 133 (Lundius XII och XIV). 248
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=