själv ex officio. De vanligaste förutsättningarna härför är farna publica och/eller angivelse (denunciation).'* De risker för den enskilde målsägaren som ett ackusatoriskt förfarande innebar i de fall aktionen misslyckades —förlust av kaution där sådan förekom, talion eller defamationstalan —förelåg alltså inte i inkvisitionsprocessen. Den förfördelade uppträder inte som actor utan som denunciant. Hans utsaga kan därmed också begagnas som vittnesmål. Det är emellertid inte bara inledningsförfarandet som avgör processens karaktär. I de ganska vanliga mellanformerna övergår man efter en formell anklagelse från en målsägare gradvis till förhör, hotelser och andra åtgärder ex officio. I en lagmansrannsakning i Strängnäs 1588, ledd av Merits Stenson (Lejonhuvud), anklagas en bonde för undsägning. Kärandena förmår emellertid inte styrka sin talan. ”Ingendera av dem hade några vittnen på hans ord och undsägning, ej heller kunde de fulleligen lägga lionom det till.” Därmed skulle normalt förutsättningarna för (friande) dom föreligga. Men rätten fortsätter. ”Han vart både med hård och god ord förmanad bekänna sig. . . Så vart honom också avsagt till en försökning om han något vidare bekänna ville, att han tredje dagen därefter skulle stå ett sådant gruvligt straff som på sådana missgärningar följa borde.”^ Det förhållandet att domstolarna inte passivt åtnöjde sig med den bevisning käranden kunde framlägga, utan själv vidtog åtgärder för att fastställa det materiella sakläget, är naturligtvis ingen nyhet, vare sig i trolldomsprocesserna eller i andra mål. Det sega fasthållandet vid landslagens språkbruk och yttre former har emellertid delvis varit ägnat att dölja denna faktiska förändring av processen. Redan i materialet före 1614 finns åtskilliga processer, som på detta sätt kan säges vara inkvisitoriska, förda ex officio.® Vanligast synes de ursprungligen vara i städerna. I någon mån avspeglas dessa förändringar i protokollens språkbruk. Under 1500-talet är ingressen vanligen av typen: framkom X och klagade (kärade) till Y. Den ersätts efterhand med uttryck som: Itemställdes X för rätta .. . Som en sorts officialförfarande kan också betraktas de säkerligen talrika mål, som väcktes i världslig rätt efter anmälan från domkapitlen (ovan s 89 f.). Det förekommer vidare, att rätten låter antasta och förhöra sådana, som angivits av redan rannsakade och dömda konor." Klart inkvisitoriska inslag i 1600-talets straffrättsprocess är således inget ovanligt, allra minst i grova mål som mord och trolldom. Den samtida doktrinen erkänner också inkvisitionen som en subsidiär pro- ^ Kreuger, s 217 f. Carlquist, s 170. Hansen, s 345. Schwarzwälder, s 111. Siebel, s 111 f. 5 Spridda domböcker och rättegångshandlingar, 6. R.\ (Bil. nr 41). 6 Bil. s 340 nr 10, 10b, 33, 36, 41, 52, 55, 71, 77, 117. ^ Promptuarium, fol. 164f. (flera fall) SHA. R.\. 247
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=