skap.-*’ Alisstankar i samma riktning framfördes också i Sverige mot kyrkoherde Fontelius i Gävle (ovan s 180). De kan möjligen också ha bidragit till att kritiken från män som Lundins, Stiernhöök och Brunnerus har fått en så konservativ och försiktig utformning. 4.2.3. Förfarandet Landslagen förutsätter ännu enskild målsägare i förgörningsmål. Efterhand som brottets religiösa karaktär sköts i förgrunden blev det naturligen i stället representanter för myndigheterna som kom att uppträda som åklagare. Fogdar, befallningsmän och i vissa fall också prästerna, agerade som offentliga åklagare. Också de är emellertid att betrakta som parter i målet, inte som en del av domstolen. Det är alltså den ordinarie ackusatoriska processen som är förhärskande. Formellt betraktas i allmänhet också de stora trolldomsprocesserna som ackusatoriska. Det framgår redan av språkbruket. Under hälsingekommissionens viktiga principöverläggningar anför t. ex. juristerna kritik mot att barnen tillåtits uppträda både som ”actores och testes”, som målsägare och vittnen.^ I en kunglig instruktion föreskrivs 1676, att domstolen skall ”upptaga besvär och klagomål . . . och giva dem som sig besvärade finna vid handen, att de sig hos eder infinna och utslag i saken förvänta.” Man skall därvid ”rannsaka och parterna med deras påberopade vittnen avhöra, ringarna tyder närmast på att man uppfattade de förda barnens föräldrar som klagande, målsägande part. Under rannsakningarna i SH på våren 1676 tar man också det ovanliga steget att ålägga föräldrarna vrångocd (juramentum malitiae), ett institut som normalt hörde hemma i civilmål.’* Som något annat än en fiktion kan dock detta inte betraktas. Föräldrarna uppträdde som agerande part bara i undantagsfall. Det är i stället domstolarna själva som står för initiativen. Deras v^erksamhet kommer därmed i viktiga avseenden att närma sig den inkvisitoriska processformens. ”2 FormuleDen ackusatoriska processen förutsätter två parter, kärande och svarande, till vilka domstolen intar en neutral, närmast passiv hållning. I den inkvisitoriska övertar däremot domstolen åklagarens roll. Den vidtar aktivt åtgärder för säkrandet av bevisningen, den leder och utformar förhören samt begränsar svarandens handlingsfrihet t. ex. genom att hemlighålla angivelser och vittnesmål. Talan väcks inte genom stämning och kärornål utan av domstolen -•* Zwetsloot, s 57, 59, 68. Robbins, s 201 f. ^ Hanzén, s 79. Sandblad (1967—68), s 132 (Lnndius X). Stiernhöök 1:1. Trolldomskommissionen 23.10.1672 i Hälsingland. R.\. - Senaten till kommissionen i Uppsala 1.7.1676. RR. Hist. saml. 4, s 298 ff. Jfr .■Mmquist, s 73. Rålamb, s 99 f. 246
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=