just en vagt tillämpad additionsprincip som är förhärskande. Det är också först efter en lång rad bekännelser om falska vittnesmål från barnen, först i Norrland och sedan mera definitivt i Stockholm, som processerna avbryts. Vid sidan av bekännelser och vittnesmål spelade indicierna en viktig roll i bevisningen. På kontinenten begagnades de i första hand som kriterier på när tortyren fick igångsättas. I svensk rätt, där detta institut formellt var okänt, fungerade de i stället som en anledning till häktning och igångsättande av processen. De var en ”introitus uti saken.” I praktiken kom de därjämte att uppfattas som omständigheter ägnade att styrka den övriga bevisningen i enlighet med den berörda additionsprincipen. Likaledes i anslutning till kontinental doktrin indelades indicierna i allmänna och speciella samt värderades som starka eller svaga. Allmänna indicicr var tillämpliga på alla brottmål. Dit hörde t. ex. tidigare brottslig verksamhet (återfall), utomrättslig bekännelse, flykt, tvetalan, beryktad släkt eller umgängeskrets.^" De speciella indicierna var knutna till enskilda brottstyper. Trolldomsindicierna hade redan tidigt blivit föremål för omfattande systematisering. Kontinentala specialarbeten innehöll förteckningar på upp till hundratalet."^ Med svensk praxis kom redan mot slutet av 1500-talet vattenprovet och djävulsmärket (stigma diaboli; jfr ovan s 48) att införlivas. Det förra hade dock spelat ut sin roll före 1600-talets mitt.""* Letandet efter djävulsmärket ingår däremot i förfarandet t. ex. under norrlandskommissionens rannsakningar. Oförmåga att gråta inför rätta liksom okänslighet för tortyr (maleficium taciturnitatis; jfr ovan s 229) noterades också regelbundet i de svenska protokollen. Den kontinentala indicie-doktrinen var så omfattande och genomarbetad, att den tillät för den anklagade oförmånliga tolkningar också av sådana omständigheter, som ytligt sett talade till hennes förmån. Som exempel kan anföras just läran om maleficium taciturnitatis, dvs. förmågan att uthärda tortyren. En sådan ståndaktighet skulle normalt leda till frikännande. I trolldomsmålen betraktades den emellertid som ett tecken på att djävulen stod sin försvurna bi och således som ytterligare ett indicium på hennes skuld. De motsägelser i barnens vittnesmål som ofta förekom i de svenska processerna, fick också sin förklaring. De unga hade tubbats eller tvingats av någon kona att lämna de falska uppgifterna, antingen för att förvirra hela verket eller också för att defamera någon oskyldig. Det onda syftet härmed uppgavs vara att bringa alla trolldomsprocesser i misskredit. Ett sådant resonemang kunde naturligtvis också utvidgas till att gälla de jurister och andra lärde, som ställt sig kritiska till doktrin och pra.xis. Från Tyskland fanns exempel på att de blivit anklagade och avrättade som trollkarlar och djävulens redWahlberg, s 140 f. Kloot, s 290 ff. Ovan s 62; nedan s 256. Ovan s 73. 245
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=