De inslag av mekaniskt adderande som fanns i den legala bevisteoreins regler om ”halvt” och ”helt” bevis kunde naturligtvis i och för sig inbjuda till ett sådant betraktelsesätt. Teorins tillämpning i svensk rättsmiljö har också karakteriserats som just mekanisk. ”Domaren gjordes medvetet till en teknisk maskin . . . hans personliga övertygelse spelade i princip ingen roll.”^* Den kritik som under trolldomsprocesserna riktades mot denna adderande bevismetod är således också av mera allmänt och principiellt intresse. Både Lundius och Stiernhöök hävdar, att oavsett vilka process- och bevisregler som tillämpas, domaren ändå i sista hand måste pröva den framkomna verklighetsbeskrivningen. Som prövosten anger Lundius ”ratio recta och probabiliteten,” Stiernhöök ”samvetet.”^®Båda torde väl avse en sorts commonsense-begrepp. Brunnerus går därutöver in på de logiska bristerna i additionsargumentet. Den kunskap som redovisas i exempelvis barnens vittnesmål måste ha sin källa i Gud, naturen eller djävulen. I det första fallet borde de ha full, inte partiell beviskraft. Är kunskapen av naturen, måste den vara åtkomlig också för andra, t. ex. för vuxna, habila vittnen. Är slutligen den onde kunskapskällan är beviskraften obefintlig, även om vittnesmålet kan synas ha faktiska skäl för sig. Satan föll ned och tillbad Kristus som gud. Det är emellertid inte därför, utan av helt andra skäl vi dyrkar Herren. Det är vidare ovissheten om kunskapskällan som gör, att vi betraktar sådana vittnesmål som osäkra, inte den föregivna blandningen av visst och ovisst.-® Ingetdera av dessa argument förmådde påverka opinionen i kritisk riktning. Common-sense-prövningen var naturligtvis tvetydig i en epok, där den akademiska och eljest bildade allmänheten diskuterade demoners och änglars fysikaliska och andliga egenskaper, det tekniska förfarandet vid köttslig beblandelse med incubi och succubi liksom allmänt den ondes förfärande kunskap och makt under månen.Brunnerus’ subtila skolastik gjorde inte ens intryck på hans ståndsbröder i riksdagen. Som analysen av norrlandskommissionens verksamhet visat, är det i stället 142. ”När nu desse eller andra tolka liknelser, en eller flere, efter som de äre större eller mindre, starka eller svagare, . . Kloot (1676), 285 reserverar principen för crimina excepta: ”Quamobrem crimine plene non probato, ludex ad condeinnationem Rei et impositionem poenae mortis baud quaquam devenire potest, ut maxime plures imperfectae probationes coniungantur, nisi ubi contra communem Juris dispositionem aliter receptum sit, veluti in atrocissimis delictis hire exceptis.” Almquist (1960), s 68 f. Sandblad (1967—68), s 132 (Lundius IX). Stiernhööks betänkande, in initio. Trolldomskommissionen 23.10.1672 i Hälsingland, s 67. R.\. Brunnerus 11:20. Jfr Lundius X (Sandblad (1967—68), s 132 ”pluralitas, fast de än tusen voro, är mer obstativa än cumulativa. Numquam quae natura sua sunt dubia, quivis multiplicentur, rem facere possint indubitatam, ut nec multa aegra unumsanum. . . Tales probationes et indicia in suo genere baud sufficienter probata coniungi non posse.” 21 Ovan s 103. 244
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=