lisa. ... Så återstod för dem blott en tillflykt till de andemakter, som deras fantasi födde med den oförstådda naturen . . . Blåkullas muntre, givmilde herre bjöd de arma människorna, vad jorden nekade dem, och blåkullasägnerna äro ett folkets livliga bestridande av den kyrkliga uppfattningen av honom som människofienden.” Två moment i denna skildring är mot bakgrund av den samtida internationella forskningen anmärkningsvärda. Processerna tolkas utifrån materiella och sociala faktorer, och ideologin framställs som en väsentligen folklig företeelse. Så blir blåkullamyten i första hand en önskedröm, en flykt bort från en nedslående verklighet. Olika inslag i denna tolkning skulle återkomma hos två forskare, som på 1910-talet publicerade brett upplagda studier av processerna, psykiatern B Gadelius och kyrkohistorikern E Linderholm.^^ Gadelius anknyter direkt och uttryckligt till Bååths skildring av den ur hunger och nöd framväxta önskedrömmen, men tolkar den snarast i psykiatriska termer. De utpekade häxorna blev ”ett slags organ för den folkhysteriska övertron; de opportuna illusioner, som föresvävade hela folket, förtätades hos dem till extatiska drömmar, och de gingo ofta till döden i livlig övertygelse om Blåkulla-färdernas verklighet, obsei'verat de negativa och frånstötande inslagen i myten. ”Den besattes fantasi frossar i negationer och negativistiska påhitt, och allt, vad vi möta i Blåkullalegenden, har sin upprinnelse i de besattas drömmar och kontrasttankar.” Denna kollektiva sinnessjukdom, denna ”folkhysteriska besatthet”, företer stora likheter med det tillstånd psykiatrin kallar katatoni.^^ Det är oklart, om han menar, att de materiella omständigheterna, hungern och nöden, direkt frambringat det katatona sjukdomstillstånd, som trolldomsföreställningarna är ett uttryck för. Den spekulativa analogin mellan ett kollektivt fenomen och en individuell sjukdom fjärmar onekligen också debatten från den samhällsanknytning, som var det banbrytande i Bååths analys. Utan egentlig förbindelse med sin huvudtes anför Gadelius också några speciella omständigheter, som bidrog till processernas spridning. Viktigast bland dessa är myndigheternas handlande. ”Att det okloka förfaringssättet vid denna räfst, särskilt den vikt man lade vid barnens, även de spädas, vittnesmål, blev en orsak till spridningen är uppenbart.” Han anser vidare, att de utpekade offren vanligen var ”fattiga, halvförryckta och melankoliska kvinDet är emellertid omdömen, som varken dokumenteras eller utvecklas närmare. Annars har Gadelius’ arbete alltjämt ett värde just genom att det inventerar och refererar dittills okänt källmaterial, framför allt från processerna i Norrland och Stockholm.®’ ”34 Han hade emellertid också ”36 nor. B Gadelius, Tro och öfvertro i gångna tider II (1913). Em. Linderholni, De stora häxprocesserna i Sverige I (1918). 3^ Gadelius II, s 166. 35 ibid-, s 165, 229 ff. 30 ibid., s 175, 165. 37 Jfr Sandblad (Lychnos 1967—68), s 106 not 1. 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=