tisk manöver. De argumenterar liksom andra domare och ämbetsmän inom systemets ram. Det är därför de lyckas uträtta något. Typiskt nog har också den vacklande och osäkre guv^ernören Sparre haft större betydelse för processernas avlysande i Norrland än de teoretiskt mera medvetna kritikerna bland jurister och teologer.^- Det fanns ytterligare rättsregler som syntes bekräfta en försiktig ståndpunkt. Viktigast och därför ständigt citerad var grundsatsen, att bevisningen i livsmål borde vara särskilt kvalificerad, skälen ”dagsklara, starka och kraftiga” (luce meridiana clariores) På den andra sidan fanns emellertid också skäl, som kunde styrkas genom en hänvisning till doktrinen. Det var visserligen sant, att alla de argument och krav som kritikerna framförde ägde giltighet som allmänna grundsatser. Från dessa grundsatser fanns emellertid undantag, särskilt vid en rad ovanligt avskyvärda brott (crimina excepta).^'* Främst bland dessa stod majestätsförbrytelsen. Den berättigade avsky man kände inför sådana omänskligheter (tanto odio ob suam itnmanitatem) motiverade dödsstraff redan vid halv eller ofullständig bevisning (praesumptiva probatio . . . sufficiat)Eftersom trolldom i doktrinen var kopplad till (divin) majestätsförbrytelse, var dessa undantagsregler här tillämpliga. Det fanns också andra motiv för att godkänna en ringare bevisning. Somliga brott skedde i det fördolda, vid andra var corpus delicti obeständigt, så att det i efterhand kunde vara svårt att styrka (evidentia ex post facto cessat, nullaque remanent vestigia). Det var därvid inte rimligt att begära annan bevisning än den brottet självt gav möjlighet till (certitudo alia non requiratur quam quae haberi potest).^® Trolldom var inte bara avskyvärt (exceptum) utan också på detta sätt fördolt (occultum). Till dessa egenskaper hos deliktet måste både bedömningen och bevisningen anpassas. Som komplement till denna argumentering för en begränsad bevisning i enlighet med brottets fördolda natur, fanns en annan med logisk eller kunskapsteoretisk inriktning. De avlägsna indicier, inhabila vittnesmål och andra omständigheter, som var för sig var helt otillräckliga för fällande dom, kunde om de var tillräckligt många, tillsammans utgöra bevis. 12 Ovan s 148. 13 Wahlberg, s 139. Kloot (1676), s 278. Brunnerus betänkande II: 4. Handl. rör. trolldom 1. RA. Sandblad (1967—68), s 133 (Lundius XII). Stiernhööks bet. Trolldomskommissionen 23.10.1672 Hälsingland, s 67. R.\. Chronanders betänkande. Trolldomskommissionen 3.6.1676 Stockholm vol. .^cta. R.\. 11 Ovan s 62. 13 Kloot (1676), s 353. Loccenius, Exercitationes, s 197. 13 Kloot (1676), s 353. Rålamb, s 87. Hanzén, s 78, 81. Brunnerus bet. II: 7. Handl. rör. trolldom 1. R.\. Sandblad (1967—68), s 132. (Lundius IX: ”Fastän icke processus communis in casibus his exceptis observeras...”). 11 Bocer, Traetatus de Quaestionibus 3: 1 26 ”ex coneursu et coniunetione omnium illorum indiciorum levium ac remotum unum aliquod probabile et verisimile effeciatur argumentum.” Jfr Gehring II, s 22. Principen antyds i 1643 års lagförslag. Wahlberg, s 243
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=