formulerades i en lång rad, oftast negativa regler av både allmän och speciell räckvidd.® Som halv bevisning räknades ett vittne och/eller olika typer av indicier, bland de senare återigen både allmänna och sådana som hörde till ett speciellt brott.® Halv bevisning var enligt doktrinen otillräcklig för fällande dom. Av somliga betraktades den rentav som obefintlig: ens röst är ingens röst.' Vanligen ansågs den dock föranleda krav på värjomålsed.® Denna uppfattning hade i praxis medfört, att man vid halv bevisning i grova brottmål, där värjomålsed inte medgavs, var obenägen att helt fria den anklagade. Avgörandet lämnades till hovrätterna, som i allmänhet utdömde lägre straff än det brottet vid full bevisning skulle ha medfört.® Denna princip om anpassning av straffet till graden av bevisning har också under trolldomsprocesserna sina förespråkare. I sitt yttrande till hälsingekommissionen framhåller Andreas Stiernhöök, att ”där corpus delicti för handen vore och bekännelsen inte mörk och confus och oviss, utan klar och beskedlig, då må och skall domaren till döden döma; men efter de förra (bristfälliga) skälen, som allenast halvt bevis göra kunna, propter exemplum till någon annom arbitrariampoenam. Stiernhöök utgår dock, liksom t. ex. hans meningsfränder Lundius, Rosenhane och Brunnerus, från förutsättningen, att de refererade ordinarie bevisreglerna var giltiga också i trolldomsmål. Den uppfattningen delade långtifrån alla. Det är i själva verket just kring denna fråga som de flesta kontroverser under de stora processerna utspelar sig. De som ställde sig kritiska till rättstillämpningen, män som Stiernhöök och Lundius, hade väsenligen samma syn på brottet som sina vedersakare. Också de höll det för möjligt och avskyvärt. Där de nått övertygelse i enlighet med de uppställda bevisreglerna, tvekade de heller inte att rösta för dödsstraff.^^ I praktiken innebar det emellertid att denna svårare påföljd somregel kunde tillämpas bara vid bekända brott. Det är från en sådan position de bekämpar sina strängare kollegor. Det är svårt att betrakta dem som radikala nytänkare eller frigjorda skeptiker, om man inte vill förklara deras anknytning till etablerad doktrin som en tak- ”10 5 Wahlberg, s 116. Rålamb, s 87 f. Kloot, s 277 ff. 6 Wahlberg, s 52, 140 ff, 116 ff. Kloot, s 290 ff. Rålamb, s 95. 8 Wahlberg, s 52. .-Mmqui.st (1960), s 69. ® ibid. Om denna doktrin, utformad av de italienska kriminalisterna, se Schmidt, s 168 f. Trolldomskommissionen 23.10.1672 i Hälsingland, s 67 f. R.'K. Jfr meningsutbytet mellan P Nerbelius och Rosenhane: N: Gud förbannar svärdet som icke utgjuter blod . . . R: Vem av de närvarande domarna är så ogudaktig som icke skulle låta döda den som hade satt djävulen tjänst? Försäkrade honom, att icke en av alla de beskyllda skulle bli skonad, allenast han ville med skäl bevisa, att det visst vore så skett.” Hanzén, s 77. Jfr ovan s 96 om plikten att straffa enligt den på GT grundade tcokratiska straffuppfattningen. 242
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=