Under hela den behandlade perioden hade man alltså vid straffutmätningen både i doktrin och praxis tagit en betydande hänsyn till den brottsliges uppsåt. Det uppstod emellertid, främst under de stora processerna, speciella problem i samband med kopplingen av dolus till deliktet. Dels rådde osäkerhet och oenighet om det senares faktiska natur. Dels var också djävulens kompetensområde omstritt: kunde han påtvinga de oskyldiga sin vilja, eller krävde blåkullafärderna tvärtom de inblandades aktiva samtycke och medverkan? Det ofta omvittnade förhållandet, att botfärdiga konor likväl fortsatte föra, ledde i slutskedet till att dolus faktiskt kom att skjutas åt sidan somrekvisit för dödsdom. 4.2.2.3. Bevisningen Redan i medeltidslagarna skedde en anpassning av straffskalorna efter graden av bevisning.^ Böter och inte dödsstraff utdömdes om man brast åt värjomålseden, den vanliga metoden att visa en otillräckligt styrkt beskyllning ifrån sig. Under 1600-talet kom emellertid institutet med värjomålsed vid svåra brottmål alltmer ur bruk.^ Det ankomi stället på domstolen att på grundval av den företedda bevisningen antingen fria eller fälla. Bevisbördan åvilade därvid i princip den kärande parten. Någon särskild prestation av den anklagade krävdes alltså inte. ”Actore non probante reus absolvitur,” lydde den ofta citerade regeln.® I domarreglerna fanns därjämte stadganden, som mera allmänt inskärpte vikten av att skydda den anklagades rätt: det är bättre fria än fälla i tveksamma mål; ingen bör dömas efter den bekännelse som avlagts under tortyr etc. Genom hovrätternas övervakande verksamhet kom dessa regler efterhand att vinna teoretiskt erkännande också i de lägre instanserna. I samband härmed kom de s. k. legala bevisreglerna att tillämpas vid styrkandet av facta probanda. Full bevisning kunde i princip åstadkommas på två sätt: genom vittnen och genom bekännelse.^ Två (eller tre) samstämmiga och habila vittnen var tillräckliga för dödsdom. Kravet på samstämmighet innebar, att samma faktum skulle bevittnas av båda. Vittnena skulle vara contestes, inte singuli. Villkoren för habilitet, uttryckta i kraven idonei et omni exceptione majores. likt och dolus förklara distinktionen i den kungliga föreskriften. Utgående från den tidigare diskuterade tesen om den gudomliga avgränsningen av djävulens makt kunde man hävda, att de som efter bekännelsen förmådde avstå från vidare blåkullafärd, inte i ett tidigare skede nått så djupt i synden att den onde skaffat sig fullt herravälde över dem. Omvänt utgjorde ett fortsatt, tvångsmässigt förande bevis på ett en gång föreliggande dolus, som nu motiverade dödsdomen. 1 Ovan s 33. ^ Almquist (1960), s 69. ^ Hanzén, s 78. ■* Här bortses från bevisning genom dokument (i civilprocess). Jfr dock pactum-målet ovan s 238. 241 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=