Ett tredje problem utgjorde de barn och ungdomar, som fördes och förfördes av de aktivt ondskefulla konorna. Enligt bekännelserna och vittnesmålen utsattes de i Blåkulla för den ondes pedagogik: de lärde förbannelseböner och allsköns praktiker, så att de efter en tid själva började föra. När förvandlades dessa vilseledda offer till ansvariga brottslingar? När övergick i sådana fall culpa till dolus? Redan den första dalakommissionen gör ett försök till allmän avgränsning, när den reserverar det högsta straffet för sådana ”gamla och förhärdade trollpackor, som av ungdomen med sådan djävulskap umgåtts.”^^ Inte stort mer preciserad är instruktionen för norrlandskommissionen, som å ena sidan urskiljer ”de oskyldiga, som med ingen uppsåt eller arghet är komne på den elaka sidan.” De bör om möjligt föras till rätta med godo. De andra däremot, ”som med berått mod finnes brottslige till gudsförakt och den ondes förblindelse och därutinnan hava stått framhärdeligen utan ånger, bedragandes med sig andra,” de bör dömas efter Guds ord och lagens.^- Dessa var lätt identifierade ytterlighetsfall. Men hur skulle man bedöma den majoritet av anklagade, som befann sig någonstans däremellan? Kommissionen begärde på nyåret 1675 klarare besked i frågan.Också de äldsta trollpackoma hävdade, att de blivit förförda i ungdomen och således utan avsikt kommit i synd. Skulle till instruktionens första kategori räknas bara sådana som fortfarande fördes, eller skulle därjämte också de ”böra därinunder begripas, som av barndomen fuller förde äre, men nu så vida i konsten komne, att de för sig själva hava begynt rida?” Vilka skulle i sistnämnda fall åtnjuta den mildare bedömningen: enbart minderåriga eller också de ”som äre sine 20, 30, 40 år, åtminstone till prov?” KM sätter i sitt svar i princip gränsen mellan de förda och dem, som själva begynt föra, mellan de passiva och de aktiva. Bland de sistnämnda måtte därjämte sådana benådas, som både ville och kunde avstå från fortsatt förande.^'* Det hade, framför allt under rannsakningarna i Norrland, förekommit åtskilliga anklagade, som både bekänt och ångrat sig, men som ändå fortsatte föra, mekaniskt och tvångsmässigt. Hos dem förelåg rimligen inte längre dolus. Likväl skulle de avrättas. Den angivna motiveringen låg också utanför de hittills diskuterade kategorigrna. Det var bättre, både för den anklagade själv och för andra (förda), ”att hon genom döden befrias från denna plågan, medan hon ännu är stadd i det goda uppsåtet att bättra sig.” Vinsten är dubbel: samhället blir kvitt en besvärlig, ehuru numera ofrivillig barnaförare, samtidigt som man så drastiskt som möjligt förhindrar återfall i dolus, varmed den anklagades eviga själ kan räddas.^® Ovan s 122. 12 KM t. Graan 20.12.1673. RR. KM t. Sparre 27.3.1674. Nordin 18. UUB. 13 Sparre t. KM odat. (11.1.1675) K 82. UUB. I'l KM t. norrlandskommissionen. Förklaring över några frågepunkter. 13.1.1675. RR. 1® Jfr ovan s 177. —Teoretiskt är det väl möjligt att med bibehållen koppling av de240
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=