Normalt skulle till dolus höra ett verkligt delikt, fullföljt, påbörjat eller i fall förberett. I blåkullamålen rådde emellertid oklarhet om delik- vissa tet: bestod det i verkliga eller blott inbillade färder till den ondes samkväm? Kunde man i sistnämnda fall ens tala omnågot delikt? Redan kort efter den första dalakommissionens avslutning på hösten 1669 fördes i riksrådet en diskussion som belyser frågan.® Från flera håll yppas åsikten, att blåkullafärderna inte är verkliga, kroppsliga, utan idel illusioner och förblindelser. Riksrådet Mattias Björenclou är för sin del inte obenägen att dela den uppfattningen. Han gör emellertid ett märkligt tillägg: fastän djävulen bedrar dem, är de som drivs av honom själva causae efficicntes, dvs. även där kroppsliga transporter inte förekommer, är de inblandade likväl skyldiga. Redan att subjektivt uppleva och acceptera samröre med den onde är ett brott. Juristen Lundius är inne på liknande tankegångar i sitt yttrande till hälsingekommissionen 1673: ”Om en än skulle ponera illusion vara... (skulle) likväl en sådan delinkvent ovanbemälte straff meritera, såvida han sig så fulleligen inbillat, och emot sitt samvete framhärdeligen i sådana grova saker bestått, så att i anseende till honom och moraliter aesimando intet felas.Här är alltså dolus i sig själv ett delikt. Det kan fullbordas i brottslingens inbillning, eller om man så vill, i hans själ, utan någon sinnlig manifestation. Denna subtila brottsform kan rimligen styrkas bara genom bekännelse, aldrig av vittnen.® Ett annat problem som emellertid också hängde samman med djävulens bedräglighet var frågan: kan en hedervärd, gudfruktig och alldeles oskyldig människa genom den ondes konster synas uppträda i Blåkulla s. a. s. in effigie? Var det fallet framstod vittnesmålen mot de nekande som tveksamma eller värdelösa. Möjligheten avvisades också av dem som höll färderna för verkliga. Gud som ytterst satte upp gränserna för djävulens verksamhet skulle inte tillåta, att oskyldiga på det sättet bringades i fara. Djävulen medgavs makt bara över de syndiga, som självmant och villigt gav sig i lag med honom och hans anhang.® Närvaron i Blåkulla var alltså i sig själv ett bevis på pactum och brottsligt uppsåt. Deliktet var sådant att dolus måste föreligga.i® Cö Blåkulle-F. III, s 45. Sandblad (1967—68), s 134. Jfr Brunnerus I: 2 ”är den som vid moget förstånd och utan mangel på tar%’lig undervisning lägger sin håg och vilja till sådana illusioner . . . även väl döden värd. I vilket ock de överenskomma, som eljest i andra stycken av’ detta verket i åtskilliga meningar äro.” ^ Loccenius, Synopsis, s 311 ”in delictis solo animo perfectis, ut haeresi et similibus, solam confessionem sufficere ad condemnationem.” Så t. ex. Stockholms konsistorium 1676. Kult.hist. Coyet 4. LUB. Jfr Pontini betänkande Hist.saml. 5, s 387 ff. Argumentet framfört redan 1531 av Barth, de Spina. Robbins, s 478. Zwetsloot, s 241 f. Lea, Materials II, s 886 f. En annan uppfattning hos borgmästare Thcgner: ”Clarum autem est errantis nullam esse voluntatem et ignorantis nullum consensum.” Dclagardie Cod.coll. 2 nr 5. LUB. — Efter Gödelman. Jfr ovan s 232. 239
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=