och om faran i vidskepliga praktiker, sådana som ännu var gängse.^® Man befinner sig därmed också nära en andra faktor med betydelse för straffutmätningen: 4.2.2.2. Uppsåtet Doktrinen anknöt här till det kanoniska begreppet dolus. Termen svarar någorlunda mot medeltidslagamas ”vilja” eller det moderna lagspråkets ”uppsåt”. För att fullt straffansvar skulle kunna utkrävas måste dolus föreligga. ”Ubi dolus non adest, neque delicti poena locum habere potest.”^ Också i lagstiftning och praxis är detta betraktelsesätt tydligt. Dolus kopplas därvid ofta till delinkventens insikt. I 1621 års krigsartiklar föreskrivs t. ex., att den som umgås med trolldom och som ”efter skälig underrättelse” inte avstår, skall dömas till döden.“ På liknande sätt anges i 1655 års hovartiklar några förutsättningar för dolus vid trolldom: den som gör förbund med Satan, och han av Guds ord informerad därmed icke avstår, och likväl prövas vara vid sitt rätta skäl och förnuft, . . . dömes efter Guds och världslig lag. Sker det däremot av obetänksamhet och i dryckenskap är kyrkoplikt en tillräcklig påföljd.^ I SH rannsakades 1648 en slottspost från Nyköping som hade ”skriftligen och med egen hand förobligerat och förskrivit sig Satan i våld.” Det framkom emellertid, att den anklagade inte själv hade författat paktformuläret utan bara kopierat en förebild. Det enda bruk han hade gjort av det var att visa dokumentet (som ett kuriosum) för andra. Hovrätten var oenig i sin bedömning. De som avvisade tanken på dödsdom framhöll, att en sådan skulle innebära att man ”praesupponerar själva effekten och gärningen och intentionen inte så högt anser.” Knekten blev också ”benådad” med kyrkoplikt av KM, dit målet sköts.^ Dolus prövas här efter omständigheterna i målet. I direkt samband med dessa distinktioner står emellertid också de generella reglerna för straffmyndighet. Minderåriga och vettvillingar ansågs oförmögna till ont uppsåt {doli incapaces). Av dem kunde därför inget, eller på sin höjd begränsat ansvar utkrävas.® 10 ibid. 1 Kloot (1676), s 332, 327. Locceniu.s, Synopsis, s 291. Rålamb, s 156. 2 Schmedeman, s 193. 0 ibid., s 301. Jfr Förarbetena till Sveriges rikes lag II, s 25 f; Lagkommissionens protokoll 4.6.1695 ”Om avfall från Gud, varvid påmintes, att sådant praesupponerar en rätt kunskap om Gud, så att dc, vulka skola undergivne vara detta straff, böra ock i sin kristendom vara väl underrättade. . . . Secr. Leijonmark: Den som är rätteligen upplärd om Guds rätta dyrkan och försakar Gud synes större straff förtjäna.” ■1 Referendbok II Criminalia, fol. 78 f. SHA. R.\. ® KrLL Dråp. Våd. 11. Wahlberg, s 160. Kloot, s 333. Jfr tillägget ibid.: ”Quin infantes non semper doli expertes esse experientia testatur, praesertim modernis temporibus.” 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=