som avser förbrytelse mot Gud. Därjämte finns ett antal ”rena” mål med skriftlig förskrivning utan andra inslag. Vid bedömningen av dessa anknöt man till den romerska rättens stadganden om majestätsförbrytelse. De kom att tillämpas analogivis under brottsrubriken ”crimen laesae maiestatis divinae,” med konsekvenser också på den processrättsliga sidan.® Det var i första hand kyrkan och den teologiska expertisen som gått i spetsen för denna utveckling. Opinionen i dessa kretsar var emellertid inte alldeles entydig. Åtminstone under förra hälften av 1600-talet förfäktades från en del håll uppfattningen, att renodlat avfall utan andra komplikationer var att betrakta som ett andligt brott. Som sådant borde de avhjälpas med andliga medel, inte med världsliga straff.® Något bestående inflytande på rättsutvecklingen kom denna riktning dock knappast att utöva. Det är i stället tydligt, att samhällets tvångsmakt i ökad grad ställs i den ortodoxa religionsutövningens tjänst mot verkliga eller inbillade avvikelser.^® Också här finns nyanser. Enstaka och privata villfarelser tolereras lättare än sådana som synes få anslutning bland folket. Det betraktas därför som en försvårande omständighet, när de magiskt verksamma låter sig anlitas av allmogen. Redan 1552 avrättas i Kalmar en man, som ”bedrivit signelse, trolldom och vidskepelse bland folket i den kristna församlingen och kommit dem från den rätta tron.”^^ I det rosengrenska lagförslaget från Karl IX:s tid föreskrivs bålstraff för den som genom vidskepelse, signelse eller trolldom bidrar till att ”förvilla eller fördärva folk med slik djävulskap, stadga hotar också strängare straff den ”som annan förfört haver.” I de följande stora processerna kom detta moment efterhand att få en central betydelse för straffutmätningen. Det talas redan under de första åren på ansvarigt håll om ”det usla, förförda folket,” och den stora norrlandskommissionen anförtros uppdraget att ”rannsaka och efterfråga hurusom Satan och dess ledamöter hava förfört de oskyldiga, till att man slutligen uppger sin tvekan att låta avrätta dem som ståndaktigt nekar. Skulle de låtas vid livet, ”då torde de ena draga många flere med En annan yttring av samma betraktelsesätt är de omsorger om folk- ”12 I 1665 års ”14 Det är också motivet ”15 sig. bildningen, som processerna förde med sig. Kyrkan och prästerna hade inte i tillräcklig omfattning lyckats ge allmogen insikter om djävulens bedräglighet ® Nedan s 243. * Så Samsonius, ovan s 97. Jfr Gchring 2, s 35 (Besold 1630: ”weiss, dass nicht wenige, bcsonders auch der .Augsburgischen Confession zugetane Theologi und Juristen solchenfalls ein Vergehen allein in animo vel imaginatione annehmen, weshalb hier nur theologice geholfen werden solle.” Jfr Merzbacher, s 54. Allmänt om protestantisk kättarlagstiftning Heckel i ZRG Kan.Abt. 42 (1956), s 183 ff. Om de världsliga domstolarnas befattning med denna typ av förseelser se ovan s 79 ff. 11 Berg, Bidrag, s 100 (Bil. nr 18). 1- Lagförslag i Carl den niondes tid, s 485. 13 Schmedeman, s 453. 11 KM t. L Creutz 18.8.1669. KM t. Graan 20.12.1673. RR. 13 Ovan s 176. 237
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=