Hon säger sig också med läsningar, vari hon åkallat trefaldigheten, kunna ”avvända herre-vrede.” Bekännelsen jämte dessa nya omständigheter är tillräckliga för att hovrätten skall utdöma dödsstraff. Som domskäl anförs dels den bevisade skadan, dels att ”hon har försmädat den hel. trefaldigheten.”^ Samma hovrätt uppställer också 20 år senare i ett friande mål två rekvisit för dödsdom. Den anklagade slipper det högsta straffet eftersom det framgår 1. att hon icke haver gjort något särdeles pactum cum Diabolo, och 2. ingen gjutit döden eller märklig skada av hennes signeri.^ Eftersom ”särdeles pactum cum Diabolo” redan i tidigare paxis lett till dödsdom,'* torde utslaget kunna tolkas som att rekvisiten inte bara tillsammans utan också var för sig betraktas som tillräckliga. Formuleringen i maleficium-avsnittet är då värt notera; döden eller märklig skada. I SH:s praxis finns också ett mål, där den vanliga kombinationen med pactum saknas, i varje fall i uttalad form. En man från Jämtland hade brukat trolldom, ”nämligen att i eld och vatten utvisa dess figur och skepnad som något i lönndom begått.” Han hade t. ex. utpekat en tjuv i vattnet och därtill på magisk väg slagit ut ögonen på tjuvar. För det sistnämnda döms han i hovrätten till döden.® Hovrätterna synes alltså inte tillämpa den strikta begränsningen av dödsstraffet som LL föreskriver. I de flesta fall av ringare skadegörelse tillkommer emellertid presumtion om pactum, som kan vara underförstådd också i de relaterade fallen. Det är också i mål med klara inslag av pactum eller blåkullafärd somdödsdomar är vanligast i hovrätternas praxis. Också på denna sida är emellertid renodlade fall sällsynta. Framför allt i blåkullamålen finns moment som gränsar till eller sammanfaller med andra delikt. Trollkonorna samlar mjölk med sina bäror och för som tribut till Satan. Dessa och andra former av skadlig trolldom hör till deras normala rutin. Deras okyska samröre med den onde i Blåkulla bedöms som sodomi. Genom mer eller mindre pressade analogier sker en ackumulering av delikt under rubriken trolldom.® Ett särskilt extremt och programmatiskt uttryck fick denna strävan i sådana teologiska arbeten, som ville bevisa, att trolldomen innebar brott mot samtliga bud i dekalogen." Inom blåkullamålen definierar man emellertid som regel klart de punkter 2 Kalmar 1642: 13, 1643: 19. Criminalia. GHA. 3 Halland 1664: 1. ibid. Jfr Skånska generalguvernementets arkiv. Skr. från GH 18.2. 1664. LLA. * T. ex. Skaraborg 1649: 14. Criminalia. GHA. 5 Repertorium, nr 10. B 101. UUB. Gävleborgs länsstyrelse. Landskansliet. Brev från SH 16.2.1656. HLA. ® Ovan s 215. Jfr Sandblad (1967—68), s 133 (Lundius’ utlåtande 1673:) ”trolldom, vilket med sig ock flere gruvlige capital delicta haver. . .”. t Ovan s 108. 236
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=