och prejudikat i högsta instans. Det bibliska budet: ”En trollkona skall du icke låta leva,” gav föga vägledning, eftersom någon laglig definition av begreppet trollkona inte förelåg, bortsett från landslagens snäva. Prejudikaten torde i huvmdsak ha varit okända utanför hovrätterna.® Underlaget för väckande av talan i första instans måste därför ha varierat med den lokala opinionen och de enskilda domarnas uppfattning. De starkt varierande utfallen liksom den uttalade tveksamheten i häradsrätterna synes också ge stöd för tanken, att redan det oklara rättsläget har bidragit till de regionala olikheterna i processintensiteten. Den praxis som genom hovrätternas inrättande efterhand kom att utbildas, innehåller i sin tur en hel serie, delvis motstridiga element. Det hänger samman med att straffskalorna i växlande grad anpassades inte bara till materiella utan också formella kriterier. Tydligt blir detta, om man granskar den roll några grundläggande rättsinstitut har spelat i doktrin och praxis i samband med bestraffningen av de olika trolldomsformerna. 4.2.2.1. Deliktet Inom de vida beteckningarna trolldom och vidskepelse befann sig, som torde ha framgått, en rad förbrytelser av olika art och grovhet. De kriterier varefter grovheten bedömdes var i första hand den fysiska skada brottet ansågs ha förorsaket och/eller den anstöt Gud förmodades ta av trollkonans samröre med den onde. Landslagens brottsbeskrivning vid maleficium var redan snävare än en del landskapslagars: endast dödlig förgörning av människa hade dödsstraff som påföljd (HB 6, 15. Jfr ovan s 234). Det oaktat hävdar Uppsala domkapitel i ett utlåtande till hovrätten 1619, att det bl. a. enligt Sveriges lag medför dödsstraff att ”göra andra människor skada till liv och hälsa, gods och egendom, boskap och vad mera dem tillkommer.” Man presumerar emellertid därvid pactum och hänvisar i övrigt till både GT och Carolina.^ Också i hovrätternas praxis är som regel de lindrigare formerna av maleficium kombinerade med pactum eller andra heterodoxa företeelser i de fall dödsdomar utmäts. I Sevede rannsakades 1642 en knekthustru för uttalat hot med påföljande skada (damnum minatum enl. HB 13). Det framgår, bl. a. av att de skadade uppträder som målsägare, att ingen dött efter hotet. GH återförvisar ärendet för vidare utredning. I första hand skall undersökas ”om hon . . . haver någon till livet förgjort.” Under det återupptagna förhöret vidgår kvinnan de tidigare anklagelsepunkterna. Wahlberg, s 83: Drotsen i rådet 1643 ”. . . många oredor därav förorsakas att de resolutioncrna som i visse mål äre fiillte intet är vordne publicerade rätterna till underriittelse, landet till varning. Ty mente han bättre vara, att all lag, som man vill att hållas skall, publiceras.” 1 Episcoporum, s 12. 945. UUB. Jfr ovan s 92. 235
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=