början till Gamla Testamentet och kontinental lagstiftning. För hovrätternas verksamhet kom efterhand konungsdomar och andra prejudikat att vara vägledande. Tidvis var dessa baserade på sakkunnigutlåtanden från högre kyrkliga instanser. Landslagen innehöll stadganden mot förgörning (maleficium), eventuellt i kombination med undsägning (hot; damnumminatum).^ Däremot saknades bestämmelser både mot ringare former av trolldom (vidskepelse, signeri, lövjeri) och mot de arter, som huvudsakligen hade karaktären av religiös förbrytelse (pactum). Den förra bristen avhjälptes dels genom att de lägre straffskalorna i landslagens förgörningsparagrafer (främst HB 15) tillämpades, dels genom kyrklig lagstiftning och rättskipning. Mot de religiöst färgade typerna av trolldom, pactumoch i senare utveckling blåkullafärd, dömdes i grova fall sedvanerättsligt som mot andra gudsförsmädare och kättare. Från Karl IX:s tid kom också de gammaltestamentliga påbuden, i första hand Exodus 22:18, att utgöra rättsgrund. Genom att de intogs som tillägg till den tryckta editionen av KrLL (1608) komde att få karaktären av positiv rätt. Alltfort uppfattades dock frånvaron av expressa bestämmelser i den världsliga lagen som en brist. I de utkast till förbättrad lag, sam framläggs under förra hälften av 1600-talet, utökas också förgörningsparagraferna med stadganden mot djävulsförbund och annan villfarelse.- Ännu i 1665 års stadga mot eder och sabbatsbrott, den sista lagstiftningsåtgärden före de stora processerna, hänvisas dock allmänt till ”lag och sedvänja, som härtill haver varit bruklig” vid bestraffning av trolldom och djävulsförskrivning.'" Dessa luckor och otydligheter i lagstiftningen fick en rad konsekvenser, önskemålen att bestraffa också de oskadliga formerna ledde till en systematisk koppling mellan maleficium och pactum. Den magiska skadegörelse som skedde vid förgörning, ansågs efterhand ha åstadkommits genom djävulens direkta medverkan och i överensstämmelse med hans allbekanta illvilja. Förbindelse med den onde leder till maleficium, som är trollkonans motprestation i uppgörelsen. Djävulsförbund och förgörning presumerar ömsesidigt varandra. I teologiska kretsar ville man därutöver förknippa djävulen också med de lindrigare former, som samlades under beteckningen vidskepelse. I det syftet infördes begreppen öppen och underförstådd pakt (expressum resp. tacite) .■* Även utan uttalat stöd av denna koppling kunde man vidga kriminaliseringen genom anknytning till den mosaiska rätten, till kontinental lagstiftning 1 KrLL HB 6, 13, 15. Jfr ovan s 31. - Lagförslag i Carl den niondes tid, s 485 f. Wahlberg, s 164 f. 3 Schmedenian, s 453. 5 Ovan s 48. 234
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=