vill acceptera hela komplexet av demonologiska föreställningar om Satans makt och häxornas ondska, representerar en yngre, ”progressiv” riktning. Dessa skillnader i verklighetsuppfattning påverkar också den konkreta tilllämpningen av de rättsliga reglerna, kanske framför allt med avseende på indicie-läran. Den systematisering av den världsliga inkvisitionsprocessen, som kan sägas vara fullbordad i Carpzovs arbeten, var starkt bunden till mekaniska regler. Vid sidan av vittnesbevisningen, som av naturliga skäl knappast förekom i trolldomsmål av den nya typen, spelade indicierna den viktigaste rollen. De var knutna till två stadier i inkvisitionsprocessen.^^ Om vittnen saknades utgjorde de en förutsättning dels för processens igångsättande (indicia ad inquisitionem) dels för bruket av tortyr (indicia ad torturam), varvid kraven på de senare i teorin var högre. Samtidens talrika juridiska specialarbeten om trolldom uppehåller sig utförligt vid en uppräkning och kommentar av dessa indicier. I Carolina hade framhållits, att de där angivna indicierna bara var en ofullständig exemplifiering, och att bedömningen i sist hand måste lämnas åt den försiktige domaren.^* Samma tes återkommer hos de kommenterande juristerna. Fältet var därmed fritt för ett betydande godtycke. Den strävan efter stringens i bevisningen, som kravet på samstämmighet i vittnesmålen (contestes) innebar, sattes också ur spel. Man medgav till exempel på varandra följande enstaka (singuli) vittnesmål om olika stadier i ett brott och betraktade dem som samstämmiga. I den andan lät man också mängden indicier uppväga kvaliteten, så att många svaga tillsammans kunde gälla för ett par starka (indicia cumulativa)Till sist räckte ändå alltid en hänvisning till trolldomsbrottets avskyvärda och hemliga natur. ”In delictis atrocissimis propter criminis enormitatem iura transgredi licet. En principiell och avgörande skillnad hade rått mellan dem, som ansåg de nya inslagen i brottet, t. ex. häxfärdema, vara drömmar och djävulska illusioner, och de strängare bedömare, som höll dem för verkliga. Också den skillnaden luckrades upp. Kritikerna medgav, att redan bekännelser om imaginära brott var straffbara, eftersom de visade, att den anklagade hängivit sig åt djävulen och hans illusioner. De uteslöt därvid dödsstraffet som påföljd, men vägen stod öppen för en bestraffning av brott ”sola in animo”.^^ 4.2.2. Det svenska rättsläget Huvudstadganden var alltjämt landslagens bestämmelser. Därutöver skedde hänvisning till riksdagsbeslut, kungliga förordningar samt från 1600-talets ' 1 Om processens uppdelning i general- och specialinkvisition se nedan s 254. CCC art. 18. E. Schmidt s, 123f. ’3 Lea, Materials II, s 679, 681. Jfr nedan s 243 om ”additionsprincipen”. E. Schmidt, s 200. Jfr ovan s 62 ff Bodin och Carpzov. ’5 Lea, Materials II, s 787, 805. Jfr nedan s 239 Lundius’ yttrande. 233
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=