de tyska juristerna fortfarande en klar skillnad mellan maleficae (veneficae) och lamiae, ”gamla” och ”nya” häxor. Till bestraffningen av de senare intar de i förstone en tveksam, stundom direkt avvisande hållning. Damhouder (1554) accepterar visserligen pactum som en förutsättning för all trolldom men reserverar i anslutning till Carolina dödsstraffet för maleficium.^ Gödelman (1591) polemiserar mot Bodin och angriper skarpt förföljelserna av sådan gamla, förvirrade och vilseledda kvinnor, som under tortyr och tvång bringats bekänna de mest omöjliga förseelser. ”Restat error et ignorantia. Clarum autem est errantis nullam esse voluntatem et ignorantis nullum consensum . . . Lamias autem errare . . . Melancholicis enim morbis vexantur.”** Ännu i början av 1600-talet karakteriserar Cothman, juridikprofessor i Rostock, vittnesmål om häxfart till Blocksberg som värdelösa: ”quod testimoniumpropter impossibilitatemfalsumest.”* Det är således inte utan ett visst teoretiskt motstånd som det nya och vidare häxbegreppet mera allmänt börjar tillämpas i Tyskland. De norra delarna synes sist ha tagit del i utvecklingen.^ På många sätt avgörande för denna blev den ståndpunkt Carpzov kom att inta i sitt vida spridda och inflytelserika arbete om den sachsiska straffrätten.* Hos honom är receptionen av tankegods från kanonister och italicnare i det närmaste fullbordad. Bodin, Remy och Delrio citeras med aktning som obestridliga auktoriteter. De hänvisningar till sachsiska prejudikat, som vid sidan av lagtexterna utgör den viktigaste grunden för Carpzovs ställningstagande, visar också att en mer repressiv praxis vunnit insteg sedan slutet av 1500-talet.® Hans systematik bygger på begreppen ”crimen laesae maiestatis divinae” och ”crimina excepta”. I sina allmänna anvisningar för tillämpningen återknyter han emellertid till Carolinas maningar omförsiktig återhållsamhet vid värderandet av bevisning och indicier.^® De här antydda meningsbrytningarna återspeglar naturligtvis skillnader i verklighetsuppfattningen. Det är därvid värt att notera, att det är den äldre, ”konservativa” skolan som är skeptisk och återhållsam. De godtrogna, som * Lea, Materials II, s 754 ff. ® ibid., s 770. Jfr nedan s 239 not 10 borgmästare Thegners yttrande. ® Lea, Materials II, s 802. Se t. e.x. Schwarzwälder (1959), s 165, 221 not 225. Siebel, s 33. Robbins, s 218. Lea, Materials III, s 1074. ® Practica nova Imperalis Saxonica rerum Criminalium (1635). Lea, Materials II, s 813 ff. E. Schmidt, s 144 ff. ® Jfr ovan s 63. Det är därför möjligt för båda lägren i den svenska diskussionen på 1670-talet att begagna honom som auktoritet. Jfr Sandblad (1967—68), s 125. Om Carpzovs oförtjänta rykte som blodtörstig häxdomare se numera E. Boehm i Zeitschrift fiir die gesamte Strafrechtswissenschaft Bd 59—61 och E. Schmidt, s 447. 232
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=