Där å andra sidan de förenade ansträngningarna från präst och profoss har åsyftad verkan och konorna och barnen bekänner, där vidtar misshandeln i Blåkulla. Satan och de ännu aktiva trollpackorna går till rätta med de avfälliga: pryglar dem, bränner dem i ansiktet eller på benen, kastar dem i den kokande kitteln.^® Så har de då, försäkrar kyrkoherde Skragge, varken profit eller hugnad av detta väsendet, utan ”intet annat än fattigdom, nöd, rädsla, sorg, arbete, veplåga, och på sistone döden och därefter den evinnerlige fördömelsen.”20 4.2. Rättsfrågor 4.2.1. Kontinental doktrin På kontinenten hade under senmedeltiden utbildats en väsentligen kyrkligt inspirerad trolldomsdoktrin, vari tyngdpunkten förskjutits från maleficium till pactum, från magisk skadegörelse till avfall från Gud. I den världsliga (tyska) rätten kvarstod emellertid oförändrade de äldre bestämmelserna mot förgörning (Schadenzauber), och det är först ganska sent, som regel mot slutet av 1500-talet, som pactum blir föremål för världslig lagstiftning. Ännu i Carolina (1532) är maleficiumett ovillkorligt rekvisit för dödsdom. De oskadliga, icke närmare definierade formerna bestraffas abiträrt.^ I rikslagstiftningen fanns emellertid en ”salvatorisk klausul”, sommedgav de enskilda territorierna möjligheten att tillämpa hävdvunnen partikulär rätt.“ Denna eftergift åt den politiska och statsrättsliga splittringen i Tyskland utnyttjades också i fortsättningen för lagstiftning i de enskilda furstestaterna. I allmänhet kom denna visserligen att vara starkt påverkad av Carolina, men just i fråga om trolldom skedde en klar utvidgning av brottsbeskrivningen. Exempel på sådan utbyggd lagstiftning med explicit kriminalisering av pactum uppvisar Sachsen och Hessen (1572), Kurpfalz (1582), Hamburg (1603), Bremen (1606), Köln (1607) och Holstein-Schauenburg (1615).^ Också i fackdiskussionen kan urskiljas en tveksamhet inför de nya brottsformerna. Medan inflytelserika teoretiker i Italien och Frankrike, män som de Spina, Bodin, Binsfeld, Remy och Delrio, upptar och vidareutvecklar det omfattande häxbegrepp som kodifierats i Malleus Maleficarum, gör flera av Svenskt historiskt magazin I, s 24, 28. Blåkulle-F. I, s 43, 50. II, 19, 23, 25 f, 33, 40, 45. III, s 56, 64 ff. Hanzén, s 64, 163, 168. Hist. saml. IV, s 252. Jfr Soldan-Heppc I, s 286. 20 Blåkulle-F. III, s 64. 1 CCC art. 109 (”nach Gelegenheit der Sach”). Jfr ovan s 93. 2 CCC Vorrede (”Doch wollen wir durch diese gnädige Erinnerung Churfiirsten, Fursten und Ständen an ihren alten, wohlherbracliten, rechtmässigen und billigen Gebräuchen nichts benommen haben.”) 3 Lea, Materials II, s 805. Schwarzwälder (1961), s 133 f. Siebel, s 106 f. Jfr skillnader i processintensitet under 1500-talet ovan s 44 not 1. 231
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=