enär prästen talade med honom, vek han undan till vrån, men då befallningsmannen examinerade honom stod Satan bredvid. På kontinenten liksom i de tidigare svenska målen utövar trollkonorna maleficium taciturnitatis. De söker aktivt och av fri vilja djävulens bistånd för att undandra sig rättens prövning. I Dalarna och Norrland är det däremot något tvångsmässigt över deras tystnad. Djävulen har makt över dem och tvingar dem att neka. Det sker på olika sätt. Från Mora berättar kyrkoherde Skragge, att några ”mäktiga nödigt bekänna sig. Satan förtager dem målet och hörseln.” Där uppger också en kvinna, att ”när hon skulle bekänna, tyckte hon det lät som en hade rivit henne om öronen och att hon såg svart fara för ögonen. Kyrkoherdens diagnos är tveklös. Han gör försök med exorcism. För gamla Stenis Marit, som nekar hårt och skarpt förestavar han: ”13 ”Jag besvär dig du lede Satan, att jag aldrig i evighet skall tjäna dig mera; och detta repeterade han tre gånger. Detta föregående kunde hon eftersäga, men det efterföljande var henne omöjligt, nämligen: att jag aldrig i evighet skall tjäna dig Satan, det sacellanus och nämnden vittnar.”^ * Samma förklaring återkommer i de första underrättelserna från Hälsingland. Också där är kyrkoherden sagesman. I ett brev till ärkebiskopen berättar Petrus Nerbelius i Alfta om två kvinnor, ”som den onde har tagit målet ifrån, så att de intet mer skola kunna bekänna.”^^ Där finns också de andra inslagen företrädda. En 70-årig änka, som först ”varit plågat av klumparna”, hade befallningsmannen låtit de andra kvinnorna kläda av. ”Hon sagt (som profossen säger): finge hon intet behålla särken på vill hon hellre bekänna.” En 17-årig dräng hade under tortyren i handklovarna ropat ”Gud nåde mig. Gud nåde mig. Och barnen som kunnat se (dvs. visgossarna) sagt den onde hulpit honom. Där inte exorcism och andra fromma övningar hjälper, kan tortyr och misshandel ha effekt. Man utesluter inte möjligheten av att bokstavligen piska djävulen ur kroppen på de hårdnackade.^’ Det motivet angav de våldsmän som i Rättvik gjorde hemgång hos en misstänkt kona. ”Ingen av dem som beskylles för denna ynkliga Blåkulla-färden kunde med gode bekänna, fast hon aldrig så gärna ville. ”16 ”18 12 Jansson, s 103. 13 Blåkulle-F. III, s 67. II, 35. 14 ibid. II, s 7. 15 Hanzén, s 28. lö Stiernhööks prot. (.Alfta), fol. 18, 37. Ekdahls saml. Vätt. akad. 11 Om tortyrens exorcistiska funktion se H Fehr, Gottesurteil und Folter (Festgabe fiir Rudolf Stammler zum 70. Geburtstag. 1926), samt id., Zur Lehre vom Folteprozess. ZRG Germ. Abt. 53 (1933). 18 Nedan s 313. 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=